Krönika
Livet går inte självklart vidare, det pågår medan gråten sitter i halsen. Sverige står öppet för kärnvapen. Vi kämpar alla i motvind inte bara inom äldreomsorgen eller hemtjänsten. Det mesta blir motgång.
Jag sitter i min ensamhet med trasiga revben, gula fläcken på ögona, en katt som brutit benet och ett bank-id som har försvunnit i cyberymden.
Jag skall inte klaga. Jag bor inte i Ukraina. Jag sitter inte på hem. Ännu. Jag lever inte i forna Östtyskland, men nästan att döma av alla lagar och regler som ständigt införs och begränsar livet för samtliga.
Jag lär, jag lär på vägen mot slutet om alla påhitt som ramlar över mig. Tillstånd här och arbetsorder där och någonstans aska som skall spridas. Grav eller inte grav.
Tusen meter ut i vattnet skall den spridas askan. Vem kom på en sån tanke? Ta färjan vetja, sa något klokhuvud. Hämta ut urnan och gör vad du vill. Sprid askan vid din strand och gräv ner urnan i trädgården, sa något annat vildhuvud. Inte får man tillgång till urnan när man vill.
Jasså. Men….. Inga men, svarar jag inga gamla historier. Pappa åkte omkring med mamma i skuffen men tider förändras och med den all datorteknik och annat tvång man ständigt prackar på oss. Som man dessutom måste betala om man vill ha tekniken eller inte. Graven är gratis. Det är allt eller mycket hur man nu skall se på den. Ägandet varar i tjugofem år, sen är platsen ledig. Så du vet.
Tro det eller ej nya tider väntar överallt. Så många regler som tillkommit och vad som äger sin riktighet eller inte får man snubbla över. Eller fightas.
Attendo, tänker jag. Icke. Kan jag undvika hemmet? Har jag råd? En mindre i arbetslaget vet varenda bonde vad det betydde innan gården blev maskinpark. Sjukdom kräver ersättare.
Men gravsten måste jag skaffa som står stadigt.
Får den plats för dig, stenen, säger någon. Vadå plats, säger jag mitt dumhuvud. Det gäller att ha framförhållning för sin egen bortgång eller springa runt andras vardagstankar. Å andra sidan dödsboutredningar och låsta konton blir inte mitt bekymmer. Men vem, vem håller mig i famnen?
Har mer bekymmer med ett Skatteverk som aldrig kommer till botten i sina högar. Människan står där barskrapad när dödsboutredningar aldrig stämplas. Kvinnor med dålig pension lever farligt. Det sa alltid den gode maken: Du lever farligt. Japp, svarade jag, därför måste jag hålla dig vid liv så länge som möjligt.
Har tyckt att den skatt vi betalat kommit oss till godo, men nu är det slut med den tanken. Skatt till krigsindustrin för att jag tillhör de 44 procent som inte vill Nato. Nej, nej, nej och åter nej. Sverige i världen var något unikt. Det lärde jag mig i Latinamerika på 1970-talet och i Sydafrika inför demokratin. Nu är vi bara vanliga räddhågsna européer.
Ingrid Thunegard