Krönika
I spåren av den bristande beredskapen att möta coronapandemin har frågan om vad regionerna ska ägna sig åt blivit central. Varken de eller kommunerna förmådde leva upp till sina lagstadgade skyldigheter vad gäller beredskap inför en kris.
Region- och kommunpolitiker stod handfallna och ropade efter staten. När krisen nu utreds måste inte bara beredskapsfrågan utan även andra delar av viktig samhällsservice granskas. Var ska ansvaret för sjukvård, skola och omsorg ligga?
Med de stora skillnader som finns i skattekraft och ekonomi mellan Sveriges 290 kommuner och 21 regioner är det ofrånkomligt att också möjligheterna att ge medborgarna service skiftar. Trots ett bra system för kommunal skatteutjämning kvarstår klyftorna.
För vissa kommuner med liten befolkning, låg skattekraft och stort geografiskt område att täcka riskerar kostnaderna att rusa i höjden. Målet att försöka ge medborgarna god service förvandlas till en kamp om nya besparingar.
Vare sig det eller de mer välbärgade regionernas och kommunernas strävan att minimera kostnader för att kunna sänka skatten leder till en jämlik, rättvis och garanterat god service till alla efter behov.
Att beredskap inför kriser och krig inte kan anförtros kommuner och regioner har verkligheten visat på med Corona. I stället för att se till att ha egna tillgångar tillgängliga ansåg för många av landets ansvariga region- och kommunpolitiker att det räckte att känna till varifrån man kunde beställa materiel när behovet kom.
Hela systemet var uppbyggt på att privata företag skulle leverera det som behövdes. Det fick också täcka det ansvar man hade för att hålla ett krislager.
En följd av de erfarenheter som krisen ger måste vara att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – MSB – tillsammans med Försvarsmakten får ansvaret för att det finns beredskapslager stora nog för att effektivt möta kris och krig.
Motsvarande förändring bör utredas för sjukvården. Regionernas förmåga att under pressade ekonomiska förhållanden hålla kvalitén uppe på sjukvården sviktar. Om det ska vara möjligt att erbjuda alla en bra och kvalificerad sjukvård är det nödvändigt att staten tar över.
Det skulle inte enbart innebära att sjukvården byggs ut efter behov utan också att personalen inom vården får tydliga och bra löne- och arbetsvillkor. Även primärvården behöver ses över.
Den splittring som privatiseringen och utförsäljningen av den till en vårdmarknad fört med sig behöver brytas och vården kopplas samman till en gemensam enhet med vårdcentraler med områdesansvar.
Också den svenska skolan måste ses över. Det redan nu alltför långa experimentet där kommuner köper skola från privata skolkoncerner måste brytas. De skattemedel som används till skolan måste brukas till att göra skolan så bra som möjligt.
I dag hamnar miljardvinster i fickan på ägare till skolföretag med huvudkontor placerade i skatteparadis – pengar som hade behövts till fler lärare och till att rusta upp skolor försvinner. Även här måste staten ta över.
Sverige är i dag enda land i världen där privata skolföretag kan ta ut vilka vinster de vill. Allt för många kommuner ser det som för besvärligt att driva skola i egen regi.
Med staten som huvudman för skolorna kan också kvaliteten på undervisningen säkras genom kompetenskrav på lärarna. Med ett statligt övertagande av skolan skulle Sverige åter kunna få en bra och fungerande skola för alla över hela landet.