Krönika
Hej Gud,
Det är inte så stora förändringar för dig men desto mer för din avbild på jorden, hon människan. Hon som vant sig vid överflöd medan andra levt i fattigdom. Hon som vant sig vid välfärd, skatteparadis eller att ta sitt eget ägandes plan och flyga vart som helst i världen. Nu är hon fast. Hög som låg. Det mesta står stilla, utom byggbranschen. Det byggs i många stugor runt om på ön med eller utan ägare.
Men friheten har satts på undantag, ersatts med tvång.
Den hjärna människan föddes med räcker plötsligt inte till. Alla lösningar vi vant oss med att skapa, förslår inte. Kriget mot viruset sker i laboratorium världen över, men kommer det att lösa pandemin?
Ingen vet. Att inte veta är människans största motgång. Och inte kan man vända sig till allmänna reklamationsnämnden i ärendet. Pengar återbetalda för utlägg kan man kanske få, men inte svaret på när, när?
Och jag vill. Naturligtvis vill jag. Får vi, kan vi? HIV fick så småningom olika slags botemedel men vaccin för HIV känner vi inte till.
Osäkerheten är stor. Överallt handlar det framförallt om ekonomin. När kriget kom var det frågan om massförstörelse men krigsmaskineriet krävde fabriker och arbetskraft. Somt rullade annat inte.
Krismedvetande hos en generation som växt upp i högkonjunktur har sina sidor. Studenten går före. Varje generation tror att traditioner de skapat är eviga. På min studenttid hade vi roligare. Ja vi rusade ut när det var dags men for i åkdon samma dag över Adelsgatan och gick sedan hem till familjen. Studentbal kom efter studenten. Men det roliga var dagarna innan, då vi i rad med en fot i gatan den andra på trottoaren vandrade från läroverket ut till Galgberget och gick runt på galgen, förmodligen lika många som vi som avgående studenter var. Det var ett nöje som passar i coronatider för det gav upphov till glädje och skratt men framförallt avstånd kamrater emellan. I kristider får inte alla som tänkt. Ett möte med de immigranter som genomlevt flykt, förlorade anförvanter och ägodelar skulle förmodligen ge större förståelse för vad man måste avstå mot sin vilja, men av nödvändighet.
Och resor. Många kan inte låta bli. Läser en insändare där mannen tycker att han kan åka till Gotland som han gjort i alla år, trots bön om att stanna hemma denna sommar. Han ser räddningshelikoptern som sin självklara räddning. Förståelse för vad räddningshelikoptern på en ö är till för, finns inte. Att den är till för att transportera gotlänningar med hjärtinfarkt till Karolinska eller andra olycksdrabbade.
Ett är skönt med Corona. Man slipper kramas med dem som till varje pris måste kramas. Skratta med medmänniskor är det bästa och härligt. Vi gör så. Skrattar åt vår mänskliga svaghet. Vad annat kan vi göra?