Krönika
Jag satt och pratade med en närstående häromdagen, om bostäder och utbildning, och fick då kommentaren ”du drar ofta in en klassanalys i dina förslag på lösningar. Är det medvetet?”. Det korta svaret är ja. Jag blir ibland fnyst åt, ibland förlöjligad, för att jag pratar om klass och kön. Ofta i kommentarer som ”klass hit och dit, vi lever väl i ett modernt samhälle. Man är den man är”.
Jo, vi är de vi är, men klass och kön är allt annat än irrelevant. Jag kommer oförtrutet fortsätta prata klass och kön, och föreslå lösningar som utjämnar skillnader mellan människor. Varför? Jag gör det i den enkla övertygelsen att det starka samhället, som vi socialdemokrater strävar mot, endast kan åstadkommas genom att minska skillnader människor emellan.
Det är ingen hemlighet att det är skillnader mellan till exempel skolor, och att elever från mer bemedlade hem, är överrepresenterade på skolor med större resurser för till exempel marknadsföring, och mer uttalad profilering. I Sverige måste alla skolor vara skolor med god kvalité. Detta för att alla barn, oavsett bakgrund (eller klass) ska kunna bli det de vill bli. Vi ska inte begränsas av att till exempel komma från hem utan studietradition. Därtill är det skillnader i flickors respektive pojkars studieresultat, som vi måste komma åt, för att också pojkar ska kunna bli det de egentligen vill bli och studera vidare om de så önskar.
På bostadsmarknaden är klasskillnaderna förkrossande tydliga. Det går en skarp gräns mellan de som hyr respektive äger sin bostad. Ett sätt att minska skillnaden vore att komma tillrätta med den orättvisa beskattningen boendeformerna emellan. Hyresgästföreningen kallar den ”hyrskatt”. Vi socialdemokrater vill göra något åt den, men det saknas majoritet för det i riksdagen. Skillnaderna mellan hyresgäster, bostadsrättsinnehavare och villaägare ökar för varje dag, och hyresgästerna (och deras barn) är de stora förlorarna.
Sverige är en framgångssaga i termer av insatser för jämlikhet. Genom kraftfulla, medvetna reformer kom kvinnor ut på arbetsmarknaden, arbetarklassens barn bereddes utbildningsplatser, och det byggdes bostäder i mängder för att förbättra livsvillkoren i de växande städerna. Det är mycket att vara stolta över, men det är inte nog.
Om klasskillnaderna ska minska, är aktiv fördelningspolitik lösningen. Vi måste gemensamt bidra till våra gemensamma system för att kunna fördela dit behoven är som störst, och vi måste mota orättvisor där de uppenbarar sig. Där klass- och könsskillnader består: omfördela och omorganisera. Allt annat göder fortsatt ojämlikhet.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot