Krönika
Det var på tiden. Så sa många av oss när vi fick höra att väg 148 och en bit på Fårö skulle få ny vägbeläggning. Det har lappats och lagats i flera år, med följd att det bitvis kändes som att åka på en gammal grusväg utan grus. Och ny beläggning fick vi men … det var snikversionen. Man la bindemedel i hjulspåren och grus ovanpå. Snabbt och effektivt arbetar man sig fram, långt förbi Lärbro i skrivande stund.
Kvar står vi med lång näsa. De ojämnheter som uppstår på vissa ställen, är kvar. Otrevligt med plötsliga hopp i vägbanan och direkt farligt för cyklister och MC. Man fick bort spåren i vägbanan, men då den nya beläggningen ligger högre än mellan ”hjulspåren” så skapar man nya problem. Hade det kostat så mycket mer att belägga hela vägbanan? Men det är klart, Peter Larsson-pengarna räckte ju bara till ett tiotal fartkameror och en bit asfalt i Lärbro. Till det den skulle ha använts, breddade vägar och klok beläggning, räckte det inte.
Lördagen 22 april var jag på Bokmässan i Visby. Trevligt arrangemang med många utställare men tyvärr få besökare. När jag skulle hem till Fårö igen, valde jag, och några till, att ta väg 149 för att slippa det otrevliga dammet och grussprutet. Precis som det var på 60-talet, innan man la beläggning på våra vägar.
På väg 149 kunde jag beskåda Sveriges dyraste cykelbana. När Trafikverket har talat om en cykelbana på Fårö har kravet varit ett stort dike och dubbelfilig cykelväg, annars blir det inget. Givetvis blir det en så stor kostnad och så många markägare som berörs att Trafikverket kan luta sig tillbaka och säga att det är omöjligt.
Men på väg 149 ligger cykelvägen bitvis direkt i anslutning till vägen, med ett enkelt stolpsystem som spärr mot bilar. Dessutom var det cykelväg på båda sidor om vägen. Något som vi på Fårö föreslog för Vägverket, men icke. Där går det inte.
Då jag fått en cancerdiagnos, som går att bota, är jag glad över den svenska sjukvården. Den kan vara fyrkantig ibland, men det kostar oss patienter väldigt lite att utnyttja den. En bekant har en släkting i Asien och där får de bekosta allt själva. Flera hundratusen kronor kan det kosta och då är det ändå inte säkert att de blir friska.
När man ser amerikanska filmer om hur patienter kan skrivas ut från sjukhuset för att deras försäkringar inte täcker mer sjukvård är man glad över att bo i Sverige. Likaså med deras skolor. Det kostar massor för barnen att studera. Vi har det bra i Sverige. Bra mycket bättre än många som tjatar om skattesänkningar fattar.