Krönika
Plockepinn är ett spel där ett antal små pinnar i olika färger sprids ut i en hög, spelarna ska sedan försöka plocka upp en pinne i taget utan att rubba någon annan pinne. De pinnar man tagit får användas som redskap för att försöka ta fler. Spelarna får olika poäng beroende på pinnarnas färg, röd ger 5 poäng, blå 10 poäng och grön 15 poäng.
Spelet påminner starkt om det som pågick under regeringsförhandlingarna. Då gällde det också att lägga beslag på pinnar med rätt färg. För S var det nödvändigt att inte plocka på sig för många blå och gröna pinnar med högt poängvärde även om det skulle ge dem segern.
Slappnade man av det minsta kunde det sluta med att den som tog hem segern samlat på sig en massa pinnar i olycksbådande färger och då skulle problemen torna upp sig i nästa fas, själva regerandet.
Men så är också Januariavtalet en balansakt i den högre skolan, där risken för att något av partierna ska tappa balansen har varit överhängande för varje inbyggd konflikt som kommit upp till ytan.
Att kunna kompromissa anses vara en politisk nödvändighet för den som vill ha makt och inflytande. Blocköverskridande uppgörelser värderas högst. Sedan kommer de partiöverskridande och allra sist kommer de som uteslutande agerar för att gynna det egna partiet.
Kompromisser handlar om att ge och ta. Det är plågsamt eftersom det handlar om att ta till sig delar av ett annat partis politik och kasta bort sin egen.
Vi har olika partier av ett enda skäl, de har olika uppfattning om vilken politik som är bäst för Sverige. Vi ska i vår tur välja det parti som stämmer bäst överens med våra egna värderingar.
Det blir allt svårare.
Partierna blir otydliga och förlorar sin dragningskraft när de kompromissat bort för mycket av sin egen politik. Det tvingar de dessutom allt oftare att be om ursäkt för de uppgörelser de gjort.
”Därtill var jag nödd och tvungen” skrev biskop Brask på en lapp när han försökte undkomma en dödsdom. Det fungerar inte för politiska partier. Viljan att rösta på ett parti som slutat tro på sig själva och som kompromissat bort stora delar av sin politik kommer att avta.
I varje parti bubblar det av missnöje när de partiöverskridande uppgörelserna pågår och det börjar stå klart vilken politik det är som ska ledas till slaktbänken.
Partiöverskridande uppgörelser anses vara långsiktigt hållbara. Men de kan också vara en katastrof för ett parti där den ena viktiga frågan efter den andra försvinner in i luddiga kompromisser.
Då börjar jakten på frågor som gör partiet unikt, som kan attrahera väljarna och få dem att återvända.
Och så är vi tillbaka på ruta ett.