Krönika
Den grundläggande socialdemokratiska tanken om frihet, jämlikhet och solidaritet verkar under krisen ha borrat sig in i samtliga riksdagspartier. Moderaterna försöker trumfa till och med vänsterpartiet i sin omsorg om välfärden. Sjukvården och äldreomsorgen är i fokus. Äldreomsorgen där man senast man satt vid makten skar ner så att 10 000 platser försvann i särskilt boende. De anställda behöver bättre arbetsvillkor och fasta tjänster skanderar kristdemokraterna. För bara något år sedan menade man från borgerligheten att undersköterskor tjänade för mycket och anställningstryggheten monterades ner steg för steg under åren med alliansregering.
Sjukvården där man i sitt skyltfönster Stockholm innan krisen la stora varsel på sina sjukhus behöver nu mer personal, bättre villkor och höjda löner. Men varslen ligger fast. Detta trots larmrapporter från professionen och fackförbunden om att sjukhusen skulle få svårt att klara sitt uppdrag med så stora neddragningar.
Sverige har under Magdalena Anderssons tid som finansminister betat av statsskulden. Så mycket att den låga nivån började bli ett bekymmer för statsfinanserna. Under Anders Borgs tid lånade Sverige pengar för att sänka skatten. Nu används styrkan i Sveriges ekonomi till massiva räddningspaket för svenska jobb och företag. De bedömningar som gjorts menar att regeringens insatser räddat nästan 200 000 jobb. Drygt 400 000 har beviljats korttidspermittering. Kostnaden för detta har dock varit enorm. 240 miljarder kronor har det kostat att genomföra de breda satsningar på jobb, företag och välfärd.
Det finns de som hävdat att de svenska skattenivåerna varit för höga. Att välfärden är för stor och att samhället borde göra mindre gemensamt. I krisen är de rösterna färre. Fler ser istället behovet av det starka samhället där vi hjälps åt för att klara av de utmaningar vi tillsammans står inför. Det blir intressant att se om denna nya insikt lever även bortom krisen. För i dagsläget tecknar vi in framtida skatteintäkter från arbetstagare och företag för att klara de massiva satsningar som görs på näringslivet. De hade inte varit möjliga utan det starka samhället. Ska vi på allvar bygga upp beredskap att klara även kommande kriser måste samhället även i ett normalläge ha en kapacitet och beredskap som överstiger normallägets behov. Med det följer också starkare offentliga finanser. Dessa kräver i sin tur en ökad vilja att vara med och bidra. Från företag och från arbetstagare. Rättesnöret för det starka samhällets återkomst är att vi blir starkare tillsammans.