Krönika
Så blev det dags att pröva på vad våra skattepengar går till. Vi hade just lärt att extra skattepengar regeringen delat ut under pandemin gått till bonusar åt Attendos chefer medan Hemse äldreboenden fick personalneddragningar. Det är så en slipsten skall dras i liberalismens namn.
I vårt hem hade vi en svår fallolycka. In åkte den åldrige gode maken, vård fick han naturligtvis, men återvände med ett antal remisser till vårdcentralen, som springdoktorerna i sin tur skulle utreda. Man gjorde det inte på plats på sjukhuset. På ortopeden konstaterades inga sprickor eller brutna ben, men hem kom maken i ambulans med svåra smärtor och hemtjänst inträdde.
Plötsligt var huset fullt av okända kvinnor som klev in följt av möten och munskydd. Jag såg inga ansikten, visste inte vem som klev över tröskeln. Har de inga namnskyltar, jovisst men på två meters avstånd och ett eget hastigt påsatt munskydd kunde jag inte läsa. Hade inte ens upptäckt namnskylten än mindre personen. Bara om hon var tunn eller kraftig. Man får vara glad att man får vara tacksam.
Är du inte glad att du får hjälp, säger alla. Jag får inte hjälp, jag ber om hjälp och betalar för den. Men hjälpen jag ber om är inte alltid den jag får. Socialförvaltningen bestämmer vad den gode maken får för vård. Besluten detaljgranskas och låses fast, uppgifter ges och efter att åtta olika kvinnor klivit över tröskeln på tre dagar undrar jag hur de var och en från ett papper i en pärm kunde utläsa vad hygien kunde inbegripa. Och det kan få vem som helst att lipa. Jag satte en lapp på toaspegeln: Borsta tänderna. Frågade om det var jag som efter varje toalettbesök skulle göra ren toalettskålen. Hade fått uppgift om något som hette mellanstädning men någon sådan ingick inte i beslutet. Kan du inte lära dem hur de bäddar för en säng för enhandsfattning, suckar maken som alltid bäddat själv med sin enda näve.
Varje person, ja de är vänliga och snälla, måste jag visa på var olika hygienartiklar, dusch och toa fanns. Sen tog jag hunden och gick ut för att andas och kvar i sängen men duschad och påklädd låg den gode maken när jag återvände. Våra sköna morgnar med tidningsläsning långsam påklädning och prat var helt sönderslagna. Jag blev stressad av en hjälp som inte hängde samman med en sjuk mans nya vanor. Han sov och sov. Inga kloka mattider och så infann sig en hemtjänst som möjligtvis fungerade om morgnarna. Han måste upp den tid de kom även om han inte kände för att gå upp. I stället för lugn inträdde ett slags tvång. Det spelar ingen roll om hemtjänsten kan sitt jobb. Livet vi levt slogs sönder. Min kropp hade liten acceptans för den hjälp som alla sa att jag behövde efter att ha levt med en strokedrabbad man i 25 år. Efter några dagar vaknade jag med bältros. Jag fick omgående akuttid på vårdcentralen. Man får vara glad att man får vara tacksam.