Krönika
I Arthur Koestlers bok ”Natt klockan tolv på dagen”, som skrevs 1940 när stora delar av Europa låg under totalitära regimers stövelklackar, finns ett citat som i sin anspråkslöshet präglar även vår samtid. ”Vi rörde oss med sådan högspänning, att den minsta lilla kollision orsakade en dödlig kortslutning. På så vis var ett ömsesidigt förintande vårt öde”. Koestlers liv är en historia sig i sig och hans författarskap sorgligt bortglömt. Han spelade genom sin gärning en viktig roll i demokratiseringen av Europa efter andra världskriget och i avskaffandet av dödsstraffet.
Koestler gör i boken upp med dogmatism, personkult och tecknar en fantastisk bild över livets alla gråskalor, motsägelser och målkonflikter. Bokens huvudperson, den fängslade partitoppen Rubasjov, konstaterar från sin cell att ”…jag tror inte längre på min egen ofelbarhet, det är därför jag är förlorad”.
Den politiska debatten är synnerligen nergrävd i sina skyttegravar. Ivrigt påhejade av sociala medier och även traditionella mediers allt mindre ambitiösa bevakning har sakpolitiken fått spela en mer undanskymd roll i en tid när den kanske behövs som mest.
Hastigheten, som Koestler konstaterar, är i dag så hög att vi allt oftare inte förmår lyssna till varandra och föra sakliga samtal om vår samtid och vart vi vill. I takt med att det partipolitiska engagemanget blir lägre försvinner också de egna erfarenheterna av det politiska arbetet. Det riskerar att politiken reduceras till ett gladiatorspel där blodtörst och underhållningsvärde trumfar det där som är på riktigt och viktigt.
För vi står inför stora utmaningar i Sverige och i världen. Utmaningar som vi bara kan lösa genom politiska beslut. Klimatfrågan, välfärden och människors trygghet är tre. Klimatfrågan måste lösas, det finns helt enkelt inget alternativ. Vi har levt på kredit och nu är krediten snart slut. Om vi i dag tycker att vi har bekymmer att hantera i världen är det en västanfläkt mot vad som komma skall om vi misslyckas. Vårt gemensamma löfte till oss själva, våra barn och kommande generationer kan inte vara annat än att vi ska ta oss an uppgiften och fullfölja den.
Välfärden behöver också prioriteras. Det behövs mer resurser för att klara den demografiska utmaningen. Vi kommer behöva göra saker annorlunda på grund av arbetskraftsbrist, men vi måste också göra upp med de senaste decenniernas nyliberala intåg. Det utvärderingsmonster som präglar svensk välfärd i dag blir aldrig mätt trots att vi matat det med miljarder siffror genom åren.
Men mest av allt måste vi sänka hastigheten, tillåta oss att lyssna, vara öppna för att ha fel och låta vår samtids komplexitet också prägla vårt beslutfattande.