Debatt
Del 1 av 3 i en debattserie av Hans Söderberg.
Kampen för något att tro på har alltid varit en drivkraft för människan. Den bestämda känslan av att det finns mål och mening i tillvaron får oss att härda ut när det tar emot eller får oss att glädjas, när vi tycker oss ha hittat något som verkligen är värt att tro på.
Men att finna ”den rätta tron” har historien igenom visat sig vara ett vanskligt projekt och kanske rent av förorsakat mer lidande än välsignelse. Det är inte få tänkare som ställt sig den frågan. Till dem får vi nu foga filosofen Martin Hägglund, född och uppvuxen i Sverige, nu amerikansk professor vid Yale University.
I sin bok ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” pläderar Hägglund för en tro, som inte är en religiös tro utan en sekulär tro. Själv hör jag till dem som tidigare kallat en sådan hållning för ateism, men Hägglund fördjupar tanken genom att förstå filosofen Nietzsches uttalande om att ”gud är död” som en inte allvarlig brist utan i själva verket som ”en god nyhet” eftersom denna ”befrielse” gör det möjligt för oss att tänka tanken fullt ut, att vi inte längre ska vara fjättrade i vår religiösa tro, utan istället våga tro på den mänskliga existensen som det mest värdefulla, våga tro på vårt enda mänskliga liv. Tro, att det inte finns något mer, inte ett liv efter detta i evigheten, veta att vårt liv har ett ofrånkomligt slut och att det gör vårt enda liv så mycket mer värt att leva.
Den centrala frågan blir för Hägglund därför om hur vi ”bör” leva vårt liv, och vår främsta målsättningen bör vara vår strävan efter att förädla det vi skulle kunna kalla, den existentiella människan villkor. För den människan blir centrala frågor de som gäller friheten, rättvisan och kärleken. För detta liv i ”andlig frihet” är den sekulära tron en förutsättning. Det är fortfarande tro men det är en sekulär tro. Med den insikten får vi låta oss nöja, men det ger vårt enda liv ett högre värde. Vårt enda liv som vi är skyldiga att förvalta på bästa sätt efter vår förmåga, beredda att dela med oss till vår medmänniska efter behov. Detta är Marx lära uttryckt som sekulär tro i Hägglunds tolkning. I guds ställe sätter Hägglund demokratin. Han citerar Marx: ”I demokratin står vi inte till svars inför Gud, utan till varandra” och han slår fast att ”Marx från början till slutet av sin gärning vägleds av strävan efter frihet och jämlikhet, som förenas i demokratin.” Om sekulär tro sålunda är den ena vägen för människans befrielse, är demokratin den andra vägen, den som skulle kunna befria oss från det materiella system som kapitalismen utgör, menar Hägglund.