Krönika
Vi satsar väl på 10 år, säger den gode doktorn och tittar i min journal och läser 78 år. Ja, ja vi satsar väl och jag går hem och tänker att varje dag är mig förunnat, sen väntar den efterlängtade sängen och min törnrosasömn. Den som alltid faller på efter de stora eller mindre katastroferna. Inte visste jag att sömn kan vara så ljuvlig, för att inte tala om beroendeframkallande. Sömnen blir som en drog när kroppen eller psyket tar stryk. När jag faller i sömn, lämnar jag spillrorna efter den senaste katastrofen bakom mig. Den är glömd. Det är förmodligen så man vänjer sig vid den eviga vilan. Sömnen är ett förstadium till den och till slutet. Till döendet och döden. När jag accepterar sömnen, accepterar jag också slutet. Mer än så är det inte. Det handlar inte om vad man bör göra först, innan man lägger sig och sover. Jag lägger mig och sover för att jag är trött. Min kropp och mina sinnen behöver vila. Vad som kommer efter sömnen är inte intressant. Vilan ligger närmast i tid och därefter kommer inget. Man kan omöjligt missa framtiden. När jag somnar in kan det tänkas att jag vaknar påföljande eftermiddag eller nästa dag eller om 10 år, men det kan hända att jag alls inte vaknar och mer än så är det inte.
Nu gör människan det som faller henne in, inte för att hon har en dag till att leva utan för att andan faller på.
Ja mitt uppe i livet händer det som aldrig får hända. Sjukdom och hjälplöshet. Vad som plötsligt drabbat alla i hela världen. Kaos och förvirring inträder i ens liv. Du rusar runt i tillvaron och tror att det liv du skapat varar för evigt. Inte jag, inte min familj. Oss händer inget. Sjukdom är sånt som drabbar andra. Men Coronapandemin har drabbat alla. Tre veckor kunde varje människa kanske acceptera, men avstå från vin, sommar och sol blev för många omöjligt. Odödlighet inträdde hos unga precis som hos president Bolsonaro, som står där inför kamerorna och säger att ”min fru har smittats och i nästa andetag men vi skall alla dö”. Samtidigt har mer än 100 000 avlidit i Brasilien. I Sydafrika stängde man ner landet i tre veckor, förbjöd alkohol och tobaksförsäljning. tre veckor verkade rimligt, men det blev månader och spritsmuggling satte igång i de mest otroliga kanaler. Döden går fram i den fattigdomsstruktur och avsides boende som apartheidåren med den vita minoriteten skapat. Döden går fram i de länder i Latin- och Sydamerika i vilka USA:s vita ledning under åren inte tillåtit demokratier att utvecklas. Latinamerikanska demokratier luktar kommunism.
Vad lär man sig av sjukdom och katastrofer? Ja, gubbsen med sina privilegier fortsätter att regera. Penningen råder och folks tålamod tryter. Alla önskar sig välfärd, men få är så förunnat. Och hur som helst livet kommer och går.