Krönika
Sin egen militär skickar president Trump nu på sitt eget folk, den svarta befolkningen. Det påminner starkt om de sista apartheidåren i Sydafrika, när president Botha slog ner de svartas och färgades uppror.
Det finns ingen lyssning. Ingen förståelse. Ingen önskan om förändring i många av de svartas tillvaro.
Rasfrågan, orsaken till den uppkomna upploppen, lämnar Trump åt sidan. ”White Supremacy” råder fortfarande. Vit överhöghet. Slavarna som fördes till USA för att hålla igång en växande verksamhet framförallt i Södern, har aldrig fått upprättelse i vardagslivet. De är och förblir en andra rangens befolkning.
En nära vän, så kallad färgad och före detta Human Right Commissioner i Sydafrika under Nelson Mandelas regering, flyttade till USA och blev Trumpanhängare. ”Man blir inte en bra president för att man är svart”, sa hon till mig om Obama. Jag tappade andan. Hennes svärson är vit och editor in chief på Breitbart News Network, ett högerkonservativt nätverk, som stöder Trumpadministrationen. Svärsonen blev under våren bryskt avvisad vid ett valmöte i South Carolina för att han och hans nyhetsbyrå ansågs rasistisk. Vad gör då Breibart News Network, jo upphöjer sin medarbetare i ädelhet för att han har en fru som är ”svart”. I Sydafrika där hon är växt upp skulle hon aldrig ha sett sig som svart.
Den väsensskillnad som ligger mellan svart och färgad är svår att förstå för oss om vi inte tar del av statistik som tydliggör, hur de olika grupperna har behandlats och fortsättningsvis behandlas i sina länder. Inget i USA är viktigare än begreppet ”shade”. Alltså vilken nyans huden har eller hur ljus personens hud är, för att man skall bli sedd som vit och inte rankas som svart. I Sydafrika registrerades sju nivåer i den färgade befolkningens ansikten av staten. Ju ljusare hud, desto större chans till att bli sedd, få status och bra jobb.
Under de sista åren har jag med egen vånda förstått hur föräldrar till IS anhängare antagligen måste känna sig, när man inte längre kan nå fram till någon som man umgåtts med och trott sig ha sympatier med. Inga argument håller plötsligt.
Min vän, vars farfar grundade den första svarta fackföreningen i Sydafrika, bröt själv mot tre raslagar på 1980 talet, när hon gifte sig med en vit man och flyttade till ett vitt område och med honom ägde en fastighet. Nu har hon brutit med mig, i hennes ögon Obama älskare. När jag påpekade att regeringen Reinfeldt förordade Obama som president i USA, betraktade hon mig förvånat vid ett besök hos henne och svarade: ”Interesting.” I dag är det demokraterna som är ”scary”, skriver hon. Den eftertraktade demokratin har blivit skrämmande. Vad får människor att vända ryggen till sitt ursprung och dialog, det skrämmer mig mycket mera.