Krönika
Alla vuxna människor borde hålla sig med minst en teori om vad kärlek är, som till exempel Platon gjorde i västerländska civilisationens begynnelse. I Gästabudet ställde han frågan om vad kärlek är och lät frågan besvaras av ett antal vänner på en fest för att hylla en tragediförfattare.
Svaren kretsade kring kärnproblemet ”kärleken”. Men det riktiga svaret uteblev till dess Platon lät sitt språkrör Sokrates komma till tals. Hans lösning har blivit filosofisk historia. Sokrates överlät till sin kvinnliga väninna Diotima att svara i hans ställe.
Hon pekade på kärleken som den kraft som gjorde att den tudelade människan – man, kvinna – genom kärleken kunde vinna odödlighet genom sin avkomma och på det sätt bli gudars like. Det är en vacker tanke. Att låta denna ”sanning” läggas i en kvinnas mun är sannerligen att vara tidigt ute i könsrollsdebatten.
Men kärlekbegreppet kan inte bara fångas i filosofiska termer. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh gör i sin bok ”Är svensken människa?” (2006) ett försök att lansera ”en svensk teori om kärlek”, där den ökande jämställdheten befriat mannen från ett ansvar som främst familjeförsörjare i traditionella familjebildningen.
Istället har, menar de, ett mönster av befriade människor som ”sociala atomer” vuxit fram, där ingen ska behöva leva under normer som man inte själv bestämt eller utsättas för kärlek som man inte samtycker till. Att det skapat förvirring är inte att underdriva. Frågan kan ställas om både man och kvinna genom den långt drivna befrielsen i jämställdhetens namn blivit lyckligare och kommit kärlekens utopiska tillstånd närmare?
Anlagt ett annat perspektiv, som Yvonne Hirdman gör redan i den storslagna Maktutredningen (1990), kan en motsatt teori om kärlek formuleras. Det är tankar som ser den ökande jämställdheten som ett resultat av 70-talets kvinnokamp, som inte befriade mannen från ansvar utan tvärt om gav ett vidgat ansvar till mannen för sin kärlek och familjebildning.
Också mannen förväntades, ja, krävdes, ta sitt ansvar för hem och barn. Ett manligt mjukisideal ibland lite nedsättande avfärdat som ”velourpappan” skapades. Men många anslöt till det idealet. Kanske var det en lycklig tid?
En lång rad familjepolitiska reformer har genom åren drivits fram av jämställdhetens och den ökande valfrihetens krav. Saker som lätt glöms bort. Många reformer har medverkat till att skapa ökade möjligheter till kvinnors självförverkligande, främst genom eget förvärvsarbete.
Att kärlek kan behandlas ur många perspektiv, filosofiska, historiska, statsvetenskapliga och politiska betyder inte att det känslomässiga perspektivet kan avfärdas. I synnerhet inte som känslans både vida, men ibland också mycket trångsynta, perspektiv är det som skapar problemen.
Människan är i nutid ”befriad” eller ”fångad” i villfarelse, hur man nu vill se det. Helt förvisso är hon utelämnad på gott och ont till sitt eget ansvar i ett demokratiskt samhälle, med allt svagare band människor emellan, efter den ”valfrihetsrevolution” som genomförts den senaste 30- årsperioden.
Ibland är det en strid på liv och död. Och det var väl knappast vad vi förväntade oss, alla vi som var romantiker och trodde på en ljusnande framtid av samvaro i ett jämställt samhälle, där vi samtyckte om det mesta. Och såg Diotima som en odödlighetens apostel som gjorde oss, män och kvinnor, till gudars like i kärlekens namn.
Hans Söderberg