Krönika
En god vän gick i många år tillsammans med sina tre syskon och fadern omväxlande en vecka var för att mata sin dementa mamma. De förde en familjekamp mot hennes tilltagande näringsbrist. Min vän Karin var ursinnig på det privata vårdbolaget, eftersom hennes och hennes anhörigas dagliga arbete kom att räknas vårdbolaget till godo.
Det här eviga försvaret av privat åldringsboende som Eva Bofride ägnar sig åt är knappast hållbart. Men är man liberal så är man, vad det nu betyder. Omsorg är det knappast.
Det säger sig självt att om jag har färre timmar så blir det mindre gjort. Hela förra året föll allt ute- som innearbete bort och lades i stället på mina gamla axlar tack vare covid. Barnbarn till hjälp på grund av smittorisk var inte att tänka på. Å andra sidan sparade jag pengar. Gick med vinst så att säga men ungdomarna blev arbetslösa. Trädgården led inte av näringsbrist men väl vattenbrist. Har man ingen hjälp vare sig av släkt eller hemtjänst får man lov att prioritera. Självklart prioriterar jag matlagning, hur tröttsam den än kan te sig.
Ju längre vi lever, desto svagare blir våra kroppar och det ingen låtsas om i debatten är att det tar tid att mata när det blir ett måste. Det tar tid att lyfta ur sängar, byta blöjor, och sårvård kräver sin tid. En gammal uttorkad kropp har stort behov av värme, hudkontakt och gosande. Vårdar man någon hemma så vet man att tiden inte räcker till mycket annat än att bry sig.
All underliggande näringsbrist som utan tvekan bidrar till att gamla dör i Covid, varför talar man inte om den? Varför berör aldrig redaktör Bofride vad grundläggande skötsel i åldringsvård i praktiken innebär? Mat är otroligt viktigt i åldringsvården. God, näringsrik mat som blir till glädje. Kall mat är så trist när den serveras för att inte tala om all färdigmat någonstans långt bortifrån. Och mat i ensamhet? Dithän kommer flera när de inte orkar ur bädden.
Har man en anhörig i vård så vet man att vikten avtar om inte annat så av längtan, hur mycket glädje man än försöker sprida. Näring är nummer ett och det har socialnämndens borgerliga herrar och damer glömt bort. Men en dag hamnar också de på ett åldringsboende och frågan är om personalen skall slita hund för deras skull.
Alla som åldras kan räkna ut att ingen blir yngre, allt fler kommer att behöva hjälp. Det kommer att kosta och varför några skall sko sig på andras ålderdom begriper jag inte. Gud bevare mig för att hamna i åldringsvården, oavsett hur tjänstvillig personalen är. Säger bara gott om de vårdanställda skrev en annan vän nyligen till mig, även om pappa dog spröd som en fågelunge.