Krönika
Det finns stunder och situationer jag blir rasande på vårt inträde i EU som skapar så mycken dumhet i onödan. Ja, jag är inte ensam, det vet alla som måste fylla i dokument stup i kvarten. Men det som får mig att gå i taket är upphandlingar som görs av ekonomer i regionen som inte har en aning om vad de upphandlar när det gäller hjälpmedel och endast tänker på ”pengen”.
Jag ringde Hemsjukvården och bad om förhöjning till sängben. Ut kommer två kvinnor med sängben och anleten fyllda av ursäkter. I famnen håller de en låda med förhöjningar, den enda sort som regionen har köpt in. Förhöjningar som är så smala att nutidens olika sängben inte kan trädas in i dem och rangligt kan det bli. De tidigare förhöjningarna, som man kunde bygga på, är naturligtvis borta. När skall folk på regionen som gör inköp inse att möbler och kroppar ser olika ut och att det finns mängder av grejer funktionsnedsatta, sjuka och gamla behöver och man därför inte kan trycka på knappen till ett enda inköp av en enda funktion och då den billigaste. Sängben, kära tjänstemän eller kvinnor, ser väldigt olika ut och en förhöjning som bara har ett rakt hål tar inte in sängben som allteftersom man träder på benet får ett större och bredare omfång upptill mot sängbotten för att klara nutidens tunga sängar. Inse att man måste ha flera varianter på förhöjningar av sängben. Gå till Mio eller Em. Kolla läget.
När jag ringer till patienthotellet i Umeå får jag veta att de bara har sängar på medar. Hur skall man kunna höja sängar med medar? Jo, genom att dra in en sjukhussäng på hotellrummet. Kul.
Jag minns ryggstöden runt midjan, nutidens korsetter. Då hade man bara köpt en storlek. Den för män, som om alla kroppar vore lika. Varför talar tjänstemän inte med personal innan man plockar hem saker. Javisst, det kostar på men det kostar också skattepengar att upphandla saker som är obrukbara.
I veckan har jag lärt mig att alla dävertar till sängar inte är lika, men nödvändiga ändå, om man skall häva sig upp ur sängen oavsett ålder. För att inte tala om stolar. Vi skall inte tala om stolar. Den stolsrad som för evigt står framför receptionen i sjukhusentrén är omöjlig för många kroppar. Man behöver inte vara äldre för att inse att har man hamnat bakåt och inte har ett handtag att hålla sig i, så sitter man där man sitter och måste be om hjälp. På vissa mottagningar har man fått stolar av olika höjd, men varför köper man inte in stolar i barnstorlek. Barn vill också sitta bekvämt medan de inväntar sjukvårdspersonal.
Ingrid Thunegard