Krönika
Vi befinner oss mitt i en pandemi. Den tar på oss alla, men i frontlinjen står välfärdens medarbetare och drar det absolut tyngsta lasset. Att de har förutsättningar att utföra sitt arbete på ett sätt som är säkert för dem själva och dem de möter, måste vara prioriterat för politiken. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har varit tydliga sedan pandemin konstaterades, regionernas kostnader med anledning av pandemin ska täckas av staten. Det ger arbetsro och trygghet i en svår tid, men det sätter också ljus på annat som är fortsatt orimligt, oavsett vi befinner oss i pandemi eller ej.
När privata sjukvårdsförsäkringar kommer på tal börjar borgerligheten – såväl förtroendevalda som ledarskribenter - att skruva på sig. Det kommer lite halvkväden argumentation, om att vore det inte bättre om ”vi till vänster satsade på att göra den generella välfärden bättre” eller ”vad är problemet med att kunna köpa sig lite mer trygghet”.
Jag ser ett flertal problem med just den typen av argumentation, åtminstone om man som jag vill att den generella välfärden ska bestå. Jag är av den bestämda uppfattningen att i det här fallet är det inte möjligt att få både och. Tanken med den välfärdsmodell vi har i Sverige är att du ska få vård efter behov, oavsett vem du är, oavsett vad du tjänar. Privata sjukvårdsförsäkringar undergräver den tanken, detta då vården då följer olika spår, och resurser från våra gemensamma system används felaktigt. Hos vårdgivare som erbjuder vård till såväl den med som utan privat sjukvårdsförsäkring, får den oförsäkrade vänta längre. Så kan vi inte ha det!
Socialminister Lena Hallengren (S) utsåg därför en utredare (Karin Lewin) häromdagen, med följande motivering: ”I den skattefinansierade vården ska det inte vara möjligt att köpa sig före kön. En grundbult i Sveriges välfärdssystem är att medborgarna kan vara trygga i att vård ges utifrån behov, inte utifrån storleken på ens plånbok.” Förslag till förändring ska redovisas hösten 2021 och sedan förhoppningsvis träda i kraft snart därefter. När begränsningarna väl är plats, täpper de förhoppningsvis till ett rejält hål i det skyddsnät vår gemensamma välfärd är tänkt att vara. Privata vårdgivare kommer att finnas kvar, men med den viktiga skillnaden att den som verkar i den gemensamt finansierade vården inte längre kan välja patienter på grundval av deras ekonomiska möjligheter, utan strikt utifrån behov. Det borde vara självklart, men all den tid så inte är fallet, är utredningar likt den Hallengren nu tillsatt mycket angelägna för vårt välfärdssamhälles fortlevnad.