Krönika
En gång på världen var Hemse ett lummigt litet samhälle. Storgatan kantades av pampiga trävillor. Trädgårdarnas ymniga grönska bredde ut sig bakom.
Skarvarna sjöng i den cementerade gatan, när hjulen rullade över. Trottoarer, som skuggades av lönn och lind, löpte framför järnhandel, kortvaruaffär och kruthandel ända från Röda skolan till Svenssons foto. På hotellverandan utanför ölstugan satt gubbarna i sommarkvällen och halsade bira. Klockan på Posthuset slog sina slag. Bagarns fanns som det alltid funnits. Albin Larsson sålde mittemot på samma mack både Shell och Esso bensin. Det var dåtidens ickekonkurrens.
Lummigheten finns kvar i minnesgömmor, men Hemse av i dag har mist sin forna charm. Träden, som färgade gatorna mejades ner, också det gröna marknadstorget försvann där jag letade tappade slantar efter torgdagen. Den skönaste platsen i Hemse begåvades med asfalt. Lummighet och tidskänsla längs trottoarer ersattes med oformliga cementtråg. Trädgårdarna blev parkeringsytor.
Grosshandlarvillorna med sina träutsirningar var ett handarbete värt att fästa ögonen vid. De gamla fina släkterna, som bebodde trävillorna, fick man knappt andas på, än mindre komma nära. De hette Duse eller Swahn för att inte tala om Wittberg.
Fru Wittberg hade en förmåga att segla fram, ouppnåelig som kinesiska muren. När hon svart och sval ålade sig upp för kyrkogången, nådigt nickande, såg lilla jag i kyrkbänken varje gång förundrad på. Det var en lektion i att skapa avstånd fru Wittberg utövade. Som liten letade jag mig in i gamla fru Swahns trädgård ängslig att hon skulle få syn på mig. Hon skapade inget annat än rädsla i små barn.
Inklämda i forna villaträdgårdar ligger ålderdomshem, och servicehus mellan Duse och läkarvillan.
Apoteket revs för radhus och Söderströms villa åts upp av systemet. Tjänstemannen från Systembolaget som klev in till min pappa Albin för att köpa Norrbyska för sprithantering åkte ut med huvet före. Se sprit var inget för Albin.
– Skönhetsideal äger bönder, men estetik vet de inget om, konstaterade jag för länge sedan när jag betraktade avvikelser i detaljplanen
I dag återser jag Hemse i ett avskalat skick. Träd är myndigheter inte skickade att handha. Vem bestämmer över vad, kan man fråga sig, när träd längs Storgatan fälls?
Alla tycks handfallna när någon herre eller herrar drar fram med motorsåg. Länsstyrelsen, tillsynsmyndighet, blir yrvaken och hamnar som vanligt på efterkälken.
Det finns något som heter Trafikverket som dyker upp som gubben i lådan med jämna mellanrum. River, tar ner och förstör. Framförallt är de glädjedödare i sin handläggning och framfart.
Man vet aldrig var haren har sin gång, Inte undra på att gotlänningar intar en stor skepsis mot överheten. Okunniga tjänstemän har förstört alltför mycket, alldeles för ofta.