Krönika
I lördags firade arbetarrörelsen världen över Första Maj. Här i Sverige firade vi vid våra skärmar, med något rött uthängt, och med majmärken på kavajslagen där vi satt i soffan, på altanen eller vid köksbordet. Jag kommer inte från en familj där arbetarrörelsens dag firas (den 1 maj firar vi pappas födelsedag), så för egen del deltog jag i mitt första demonstrationståg i dryga 20-årsåldern och jag föll pladask! Stämningen, sångerna, talen, men kanske allra mest: styrkan i gemenskapen.
Många är de som hånar traditionen med Första maj, som anser det omodernt, och som lite snorkigt brukar uttrycka att vi ju kan ”passa på att demonstrera mot oss själva då’rå”. Så får man tycka. Själv tycker jag att det finns en oerhörd styrka i att samlas under fanorna för att demonstrera mot ojämlikhet, ojämställdhet eller vad som nu provocerar var och en allra mest. Den som anser att organisering för förändring är omodernt, är ju fri att pröva något annat inom ramen för rådande system. Organisering är svårslaget, just därför är vi många som håller Första Maj så högt, som längtar så mycket efter att få samlas under fanorna på riktigt igen.
Parollen för årets firande är ’välfärden först’. Så enkelt, eller just så svårt, är det. För även om många politiska krafter säger sig vurma för välfärden just nu, bör vi nagelfara vad man de facto menar. Blir välfärden bättre av total valfrihet, av att ha otaliga hemtjänstföretag att välja på? Jag betvivlar det, egentligen. Blir välfärden bättre av att undersköterskor och sjuksköterskor har fler arbetsgivare att välja mellan, kanske inte just där de vill bo och verka, men i alla fall? Jag betvivlar det, starkt. Kommer sjukvården hålla en högre kvalitet och bli mer jämlik, om vi byter huvudman, från region till stat? Jag är inte så säker på det.
Däremot är jag helt säker på att den som säger sig sätta välfärden främst, måste visa sina prioriteringar, och därmed de resurser man är beredd att satsa på just välfärden. På att villkoren för de som arbetar i den, stadigt ska bli bättre, för att fler ska vilja jobba kvar, men också för att fler ska söka sig till den. Villkoren för den som behöver välfärden måste också bli bättre, pandemin har blottat revor i välfärden och de måste täppas till. Det kan vi enbart åstadkomma tillsammans. För oss socialdemokrater handlade den här Första Maj om välfärden, om att den måste komma först i en välfärdsstat. Att samlas under fanorna än en gång – förvisso digitalt den här gången – kändes mer angeläget än på länge. Ett starkare samhälle, och en starkare välfärdsstat, kan vi enbart bygga tillsammans.