Krönika
Tiden går så förskräckligt fort! I höst kyrkoval, och nästa höst allmänna val igen. Vilket Sverige är det som går till val nästa gång? Det avgörs i mångt och mycket nu. Självfallet ska varje parti med självaktning bedriva den politik man tror på, men i de fall man ingått avtal med andra tarvas en del kompromissvilja också. Jag är alltjämt av uppfattningen att Januariavtalet är av godo för Sverige, och det är min förhoppning att avtalet håller till nästa ordinarie val. Självklart måste man få ifrågasätta vägval i tider av pandemi, men att i en svår tid sätta Sveriges bästa framför partiets bästa är kanske den viktigaste politiska insatsen.
Vi är många som drog en lättnadens suck när Joe Biden installerades som USA:s president. Det är dock inte läge att blåsa faran över. Avgrundsdjupa klyftor består mellan olika grupper, mellan olika delar av samma land. Fyra år av hat, hets och hot, läks inte i en handvändning. Hat, hets, och hot smittar dessutom.
Jag är inte först med att påpeka det, men gör det likväl: tendenserna finns i Europa, och också här i Sverige. Det finns ledare och partier som har allt att vinna på att stärka ”vi och dom”-strukturer, att odla bilden av den andre. Det finns en annan väg, i gemenskap, i plikt men också rätt. I styrkan av det vi förmår tillsammans, med fokus på det som förenar.
Det starka samhället sätts på prov nu. Vi räddar liv, värnar jobb, rustar mot sårbarhet och utsatthet. Vaccinationerna är i full gång och prioriteringsordningen är satt. Utifrån behov, inte plånbok. Är vi på väg åt rätt håll? Omöjligt att veta, men jag tror det. Jag tror att vi valt en rimlig strategi ur ett helhetsperspektiv. Jag är skeptisk till hårda lockdowns, men tänker däremot att vi nog så småningom till exempel kommer att konstatera att vi borde ha agerat snabbare och mer resolut för att begränsa smittspridning efter sportlovet förra året.
Kyrkovalet kommer kanske inte handla så mycket om covid-19, men de allmänna valen lär nog göra det. Det är oundvikligt, men förhoppningsvis kommer vi också skapa oss utrymme att prata om de utmaningar som återstår efter pandemin: behovet av starkare välfärd och fler som jobbar, av ökad trygghet, mer sammanhållning, koordinerat, urstarkt samarbete över gränserna för att hejda klimatförändringarna.
Jag börjar verkligen tröttna på hemarbete, på att sköta alla möten via skärm. Men uthållighet krävs av oss alla. Att vi som kan – för att begränsa smittspridningen - arbetar hemifrån i största möjliga utsträckning, är en liten insats i sammanhanget. Håll i, håll ut, håll samman, och fortsätt tvätta händerna!