Krönika
En ny märklig diskussion har blossat upp i spåren av covid-19 och de vaccinationer som nu genomförs. Expertmyndigheter rekommenderar att hem- och papperslösa vaccineras relativt tidigt, vilket fått somliga högerkrafter att, som det heter i dagligt tal, ”go bananas”. Moderaternas talesperson i migrationspolitiska frågor, Maria Malmer-Stenergard, menar att det i så fall ”lönar” sig att inte lyda fattade beslut. Andra menar att det sätter rättsstaten ur spel om ”hederliga skattebetalare” hamnar bakom ”bidragstagare” i kön. Utöver den människosyn dessa företrädare manifesterar, är det häpnadsväckande att insikten, om hur virus fungerar, inte är större.
Virus kollar inte saldot på ditt bankkonto, ej heller begär det ut din senaste deklaration. Det kollar inte upp om du har rätt att vistas i landet, eller om du har en fast hemvist. Det klipper till där helst det passar, fattig som rik, men risken för spridning är större bland dem som sämre möjlighet att till exempel hålla avstånd.
En fundamental del av den svenska strategin för att bekämpa covid-19 är att värna liv och hälsa, och begränsa smittspridningen så långt det bara är möjligt. Att då prioritera den som sämst rustad att värna eget liv, egen hälsa, och därmed andras, är såväl humant som klokt. Att ta hand om oss alla, genom att begränsa smittspridningen där den annars kan skörda sina största segrar. Att det upplevs som kontroversiellt, är ett tecken på hur brutalt det svenska debattklimatet faktiskt har blivit. En risk i sig, såväl ifråga om att begränsa smittspridning, som vår sammanhållning i ett större perspektiv.
Ett annat tecken på ett brutalt debattklimat fick vi prov på i helgen, när Martin Ådahl (C), talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor, prisades som årets centerparlamentariker. Diplomet bildsattes med en brinnande LO-borg. Ådahl själv retweetade utmärkelsen, men har sedan bett om ursäkt. Annie Lööf (C) har helt tagit avstånd från det inträffade, och det hedrar henne. Att skämta genom bilder på en fackföreningsrörelse i lågor, är utöver vidrigt, något som försämrar samtalet om arbetsrätten ytterligare.
Uttrycket att vara ”den vuxne i rummet” har populariserats på sistone (utan att för den skull än så länge ha fyllts med särskilt mycket innehåll). Vi är många som gillar hård, men konstruktiv, debatt, där vi skiljer på sak och person, värnar människovärdet, och fokuserar främst på att förklarar vad vi själva vill, istället för att lägga allt krut på att förklara hur fel ute ”de andra” är. Det är hög tid att fler vuxna tar plats i rummet. Så här kan vi inte ha det. Sverige förtjänar bättre.