Krönika
Vi går mot allt tuffare tider. Häromdagen kom skärpta allmänna rekommendationer även för Gotland. Efterfrågade av många, skrämmande och besvärliga för somliga. Hur vi tar ansvar nu är avgörande för om vi får fira jul med våra nära och kära, men ytterst om liv och hälsa. Att inte fler medmänniskor ska avlida till följd av pandemin, fler ska insjukna, och våra gemensamma system bli ännu mer ansträngda.
Parallellt med skärpta allmänna rekommendationer, kom också förbud mot försäljning av alkohol på krogen efter klockan 22. Ett klokt beslut, som överlag verkar ha tagits med jämnmod, även om de som verkar i krogbranschen ser hur en redan ansträngd verksamhet får ännu svårare att hanka sig fram. Gabriel Sahlin på G:a Masters ifrågasätter förbudets omfattning i tid, men konstaterar nyktert: ”Kombinationen alkohol, trånga lokaler och sena kvällar är inte toppen i coronatider”. Det säger mycket om insikten av stundens allvar, och om vikten av att ta gemensamt ansvar. Föredömligt!
Regeringen fortsätter att med stadig hand sjösätta insatser för att rädda livskraftiga företag och därmed mängder av jobb. Dock är det ett faktum att alla företag inte kommer att kunna räddas, och just därför är det så viktigt att fortsätta låta åtgärderna vila på flera ben. Att skjuta till medel till fortsatta permitteringar och omställnings- och omsättningsstöd ska givetvis följas av insatser för arbetstagares omställning, i termer av förstärkt a-kassa, ersättning till riskgrupper och förstärkt vuxenutbildning.
För riksdagens del gäller fortsatt hemarbete i stor omfattning. För egen del har jag varit i Stockholm vid några enstaka tillfällen sedan i mars, allt annat har fått skötas via skärm. Det är en helt nödvändig ordning, men det tär, på såväl en själv, som på det demokratiska arbetet och jag kan inte låta bli att fråga mig hur arbetsformerna kommer att se ut den dagen pandemin är över. Vad kommer att återgå till att vara som förr, vad kommer att vara ett minne blott?
Jag funderar också mycket kring vad pandemin gör med våra sociala liv. Vi som lever i familjer, får plötsligt mer tid än vanligt att umgås med varandra. Men de, som redan innan pandemin bröt ut, plågades av ensamhet – hur har de det nu? Vilket ansvar har vi som medmänniskor att finnas där för varandra? Alla vet vi någon som behöver lite extra omtanke, ett telefonsamtal, ett vykort eller en blombukett på trappen. Vänta inte, sträck ut en hand (bildligt talat!) redan i dag! Ett leende smittar, och ensamhet, liksom pandemin i sig, kan bara betvingas om vi gör det tillsammans.