Krönika
Budskapet i FN:s senaste klimatrapport är klart – läget för klimatet är akut och människan är ansvarig. Klimatpanelen konstaterar bland annat att vi riskerar att passera 1,5-gradersmålet inom 10-20 år och att klimatförändringarna måste behandlas som ett direkt hot mot livet på jorden. Sustainable Development Report 2020 visar att Sverige ligger två i världen (efter Finland) när det kommer till att leverera gentemot de 17 Globala målen. Det är en god nyhet samtidigt som vi vet att vi alla måste göra mer, och göra det fortare.
Samtidigt ställs vi hela tiden för målkonflikter. Det som är långsiktigt mest hållbart ställer kanske till det för mig, för oss lokalt, för Sverige, näringsliv eller tillväxt. Greta Thunberg anklagade oss i vuxenvärlden för att inte klara avvägningarna och inte fatta tillräckliga beslut så att hennes generation såväl som kommande ska få rimliga förutsättningar. Hon har rätt är jag rädd. Att tänka nytt och stå upp för det svåra är tufft - inte minst när trycket är hårt från den som drabbas här och nu.
På Gotland har vi några processer där frågan om hållbarhet ställs på sin spets. Vår Regionala utvecklingsstrategi pekar ut att Gotland ska vara en hållbar plats att bo, leva och verka på och att våra näringar ska vara hållbara. Viktigt blir att definiera vad vi menar med det. Inte minst för att sätta strategier vi är överens om i det gotländska samhället. Bred dialog där vi lyssnar på varandra krävs för att hela Gotland ska gå tillsammans för hållbar framtid.
Färjetrafiken ska vara hållbar. Somliga, inklusive jag, menar att det vore rimligt med möjlighet att välja att åka långsammare på vissa turer för att man kan och vill bidra till lägre utsläpp. Samtidigt måste det vara självklart att Gotland, som andra regioner, ska ha kommunikationer som rent faktiskt erbjuder oss utveckling och ur framförallt den gröna näringens perspektiv är långsammare färjor aldrig ett alternativ. Men valfrihet skulle ju kunna vara det.
Cementa är också ett område för målkonflikt. Jag blir oroad av diskussionen. Nu efterfrågas från stark lobby på nationell nivå (framförallt) förändring av miljötillståndsprocesserna. De ska gå snabbare, ta mindre hänsyn till lokal påverkan, i högre grad säkra industri och gruvdrift, inte ha tidsbegränsade tillstånd osv. Det finns alltid många värden att väga mot varandra. Det gör dessa processer komplexa. Är det rimligt att vårt grundvatten skulle riskeras för att någon nationellt bestämt att cementproduktionen är viktigare? Var går gränsen för när nationella, industriella och näringslivsintressen går före våra lokala behov av ändliga resurser? Vem ska/kan bestämma det? Jag tror fortsatt på vikten av noggranna miljötillstånd och rättsliga processer. Experter är viktiga och till för att säkerställa avväganden. Det skapar trovärdighet och acceptans. Finns möjligheten till samexistens ges tillstånd, vilket Cementa historiskt också fått.
Meit Fohlin (S), oppositionsråd