Till Minne
Att åren går är inget märkligt påstående, utom för dem som börjar bli lite äldre, ja, gamla. För alla oss blir livet något mycket värdefullt och minnet något alldeles märkvärdigt. Ur minnet växer händelser fram som dyrbara klenoder, där minnet av en vänskap klingar särskilt väl. En sådan vänskap lever vidare, även om den drabbas av ett alldeles oväntat slut, meddelat som ett kort mailbudskap: ”Gunnar tog sina sista andetag i fredags. Dog som han ville på hästryggen.”
Vänskapen med Gunnar går långt tillbaka i tiden och var nära och betydelsefull under 1970- 0ch 80-talsåren, då vi, Clas Engström, Lennart Berg och jag, fick uttrycka våra politiska tankar och livsreflexioner i återkommande artiklar på GT: s ledarsida, artiklar som band oss samman. Ibland sågs vi vid ett restaurangbord, där Gunnar var generös värd. Vi trodde, att vi kunde göra världen till ett bättre ställe att leva på, det handlade bara om att gjuta mod i en socialdemokrati, som då ännu befann sig på offensiven.
Nu på senare år har Gunnar efter pensionen av goda omständigheter kommit mig närmare genom sitt samboende med en för oss när vän, Ulla Persson. Det har blivit ett mer personligt umgänge som fördjupat vänskapen, ofta tyvärr grundad i en viss besvikelse över tidens gång och politiska och historiska utveckling.
Men samtidigt var vänskapen också grundade i glädjerika stunder vid festliga bord, då Gunnars ofta kraftfulla inlägg i tidens frågor var viktiga inslag, lärorika och välfunnet formulerade. Särskilt övertygande var de, när de grundades i djup förtrogenhet med det gotländska samhället, förvärvad genom mångårigt arbete som journalist och chefredaktör på Gotlands tidningar. Gotland har genom Gunnars död mist inte bara en inflyttad Gotlandsvän, utan en människa, som verkligen gjort sig förtjänt av att kallas gotlänning.
Nyårsafton blev i år en stimulerande vänskapstund, där Gunnars hummersoppa kryddade tillvaron för en vän som lite förlorat modet efter en genomkämpad Covid. Gunnar verkade då så stark, som han också gjorde under vår utflykt till Slite under den sena hösten. Gunnar briljerade med inträngande kunskap om trakten och om livets förändrade villkor och han gav mig, min hustru Maud och Ulla härliga timmar att minnas för livet. Ingenting tydde på att du den yngste av oss skulle bli den som lämnade oss först.
Livet är ofta ett svårutgrundligt mysterium. Vi kan vara hur övertygade som helst i vår bedömning av verklighetens krumbukter, som Gunnar ofta bullrande var. Jag kände mig stark i hans närvaro, vi delade vår uppfattning om världen, nu har den styrkan grundad i en god och fördjupad vänskap obegripligt upphört att existera.
Tack för den vänskapen!