Krönika
Det var en gång för länge sedan en rysk tsar, en dito general och en svensk landshövding. Tsaren var som alla ryska tsarer, en grym person som ville erövra vår fredliga ö och sände därför ut en general, Bodisko hette han, och 1 800 man hade han med på sin seglats. De sex ståtliga skeppen ankrade upp den 22 april 1808 vid kusten i trakten av Grötlingbo. Vårdkasarna spred budskapet över ön till Visby, där vikarierande landshövdingen, tillika pensionerade amiralen, Erik af Klint, satte sitt kaffe i vrångstrupen vid underrättelsen och han frågade villrådig sin fru: ”Vad fan, ska jag nu göra?” ”Gör som man gjorde förr”, sa hon, ”samla ihop en bondehär och vapen och ge dem en läxa, som de aldrig ska glömma.”
Sagt och gjort. Precis som på Kristian tyranns tid samlade han ihop vad som fanns av tappert folk med enstaka gevär, men desto fler dynggrepar och tågade åstad. Men han blev under färden tveksam om sitt uppsåt och han kunde sin historia. Det gick år helvete då, tänkte han, och det kommer det säkert att göra också nu. Så han signalerade med vit flagg, bugade ödmjukt för den ryske generalen och lämnade över sin kapitulation. Vänd till sin närmaste man formulerade han bevingade ord. ”Det är en kapitulation till landets lycka men till ingens ära” ”Det är ett gott beslut ni tagit min man, ni har inget att frukta. Bodisko ist kein Tyrann”, svarade generalen som kort tid därefter den 18 maj avseglade från ön efter mindre än en månads ockupation. En illasinnad underlydande lär ha givit generalen rådet att bränna Visby innan de gav sig av. Men generalen stod vid sitt ord. ”Bodisko ist kein Tyrann.”
Just när jag skrivit de orden drabbas vi av ett strömavbrott som gäller hela ön. Så sårbara vi egentligen är, tänker jag, när jag fortsätter. En ”välriktad” missil mot kraftverket i Yngne, någon kilometer från min bostad, skulle på kort tid göra livet tämligen outhärdligt, i synnerhet en dag som denna då det blåser svinkallt. Och tänk den fruktansvärda tanken fullt ut, blir mina ord skrivna, om Ryssland skulle finna anledning att sikta in sig på just Gotland, eftersom vi inte har ett kärnvapenparaply över oss (hemska tanke) bara stridsvagnar och kanoner till vårt försvar. Varför ska vi gotlänningar avkrävas att offra våra liv för en sak som ett krig att utkämpas med ett heroiskt ukrainskt mod, därför att vi oklokt bestämt oss för det? Kanske hellre då en på kort sikt ”kapitulation till landets lycka men till ingens ära” som han sa, Erik af Klint, i vetskap om att det alltid måste finnas ett bättre alternativ än att möta våld med ökat våld
Olof Palme hörde till dem som trodde det och han älskade Gotland. Han arbetade för ömsesidig säkerhet på 1980-talet I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare, bara ömsesidig förintelse. Så formulerades slutsatsen i den så kallade Palmekommissionens rapport i juni 1982 och den slutsatsen borde också gälla än idag.
Jag tror, att Palme hade ställt sig avvisande till den upprustning av Gotland som nu sker, i synnerhet efter den gemensamma nedrustning i bred anslutning som genomförts under 90-talet och som lämnade ön utan militära förband. Utifrån den positionen hade vi då en möjlighet, att i likhet med till exempel Åland, betrakta oss som en ”fredens ö”. Det var en paroll som vi i fredsrörelsen i början av 80-talet marscherade under och då med bland andra Olof Palme som medverkande på Fårö. Låt oss därför tro på Gotland som en fredens ö framför en framtida krigsskådeplats.
Jag har så svårt att tro, att en av media och politiker framdriven opinion för en Nato-anslutning verkligen är folkets vilja och till folkets bästa. Kanske är det rent av inte mindre naivt att tro på en Bodisko med vett och protest i Ryssland av i dag? Protester som avför Putin i vanära från den politiska arenan. Ryssland har inte kapacitet att nu angripa Sverige, det är min övertygelse och än mindre något annat land i den västra hemisfären. Det vet vi. Därför inte Nato-anslutning nu! Och lämna ön i fred.