Krönika
Ända sedan jag engagerade mig politiskt har folkbildningen varit ett område som gett mig hopp. Jag skrev en av mina uppsatser vid Högskolan på Gotland om den tidiga arbetarrörelsen på Gotland; om hur man gick samman och bildade sig – i arbetsrätt och föreningskunskap, hur man fann kunskap och styrka tillsammans i kampen för ett bättre samhälle. Resultatet av arbetarrörelsens bildningsarbete och organisering är förbluffande och resultaten av dem syns runtom oss varje dag. Välfärdsstaten, våra trygghetssystem vid sjukdom och arbetslöshet, skolans kompensatoriska uppdrag. Listan kan göras så lång.
Att söka kunskap tillsammans är ett kraftfullt verktyg. Det har historien visat. Att med enkla medel göra plats för de många, också för dem som av någon anledning halkat ur ordinarie system, är det som förenar folkhögskolor och studieförbund. Studieförbundet ABF har devisen ”mest åt den som fått minst”. Sympatiskt, tycker jag. Därtill uppenbart smart i ett land där demokratin byggts upp under drygt hundra år och de mångas delaktighet varit en oerhörd styrka.
De mångas delaktighet hotas nu, och det är inget rop på varg. Det är allvar. När folkhögskolor och studieförbund tvingas skära ner på sin verksamhet med en tredjedel, får det enorma konsekvenser för så väl geografisk spridning som utbud, och fönstret stängs för många som verkligen behövt plats i en cirkel eller som deltagare vid en folkhögskola.
Att Sverigedemokraterna vill klippa till folkbildningen är inget nytt, men de andra partierna i Tidö-laget? Jag begriper inte. Kristdemokraterna, med sin studietradition med nära band till nykterhetsrörelsen, likaså Liberalerna? Vad står på – bildning som ger frihet? Och Moderaterna? De moderater jag känner brukar inte rädas upplysta människor, tvärtom är det ju människor med egenmakt, som ges bättre möjlighet att vara med och bidra?
Jag vill inte på något vis vara raljant, det här är för viktigt, men det här är en så kortsluten tankegång, som dessutom försvaras med att man ska satsa på yrkesutbildning. I ett kunskapssamhälle som Sverige (varit) har det varit fullständigt självklart att göra både och. Att satsa på bildning, utbildning och yrkesutbildning är var för sig briljanta investeringar, mixen av dem fenomenal. Förlusten av en tredjedel av folkbildningen kommer följaktligen få fatala konsekvenser.
Vi blir fattigare som land, därtill blir det mörkare och ensammare när färre verksamheter erbjuds i våra bygder. Detta i en tid när vi borde mötas mer, bildas mer. Folkbildningen ger mig alltjämt hopp, men min oro för slakten av den är genuin, och jag hoppas alltjämt att något av regeringspartierna ska stampa på bromsen och hejda vansinnet.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot