Krönika
Det blev inte bara ett regeringsskifte det blir ett paradigmskifte också, vilket regeringen nogsamt betonar. Vi kan alltså räkna med att det blir djupgående förändringar av det svenska samhället.
Vad det är som ska ställas på ända återstår att se liksom vad som menas med bristande vandel, som är ett nytt skäl för utvisning. Vänder man sig till ordböckerna blir man inte mycket klokare, synonymerna till vandel och paradigmskifte räcker inte för att förstå den politiska innebörden.
Det behövs ingen ordbok för att förstå att det är SD som står för det politiska paradigmskifte som kommer att definiera Sverige framöver.
Johan Pehrsson har betydande problem när han ska förklara för ett antal häpna liberaler vad L fick ut av vistelsen på Tidö slott.
Hans förklaring är att uppgörelsen innehåller ”både sött och salt”, man får svälja det salta med hjälp av en slurk sött.
Med sött avses den liberala politik som återfinns i avtalet och det salta inslaget utgörs av den hårdföra antiliberala politik SD står för.
En ”salt” invandringspolitik som strider mot grundläggande liberala värden går alltså att acceptera om man får något ”sött” i utbyte exempelvis ett bevarande av public service.
Det är en byteshandel som är till föga tröst för de flyktingar som tvingas inse att de inte kommer att kunna återförenas med sina anhöriga.
Den som utan brottsmisstanke kommer att visiteras står nog inte i den särskilda visitationszonen och tröstar sig med att aborträtten ska grundlagsfästas.
Enligt Pehrsson finns det numera ett begränsat utrymme för liberalism. ”Liberalismen år 2022 måste fokusera på yttre och inre säkerhet. Det stora hotet mot friheten i det här landet är att människor skjuts ihjäl”.
Och då är det inga problem för L att klargöra för FN:s flyktingorgan, UNHCR, att Sverige tyvärr har fullt sjå med sina egna problem och måste minska antalet kvotflyktingar till ett minimum.
Det finns ett ”bäst före datum” för politiska löften. De håller fram till valdagen sedan är man var tvungen att kompromissa och det köper nog de flesta.
Men finns det ett bäst före datum för politiska ideologier, hur mycket kan ett parti offra av sina djupaste värderingar innan de har förlorat sin själ?
Det är ju ändå den idémässiga basen som motiverar ett partis hela existens.
Blandningen av oförenliga ideologiska utgångspunkter smakar inte lite sött och lite salt utan det skär sig som en grynig béchamelsås där man använt grädde med för låg fetthalt.
Är ideologierna döda, är en fråga som återkommer med jämna mellanrum. Kanske inte, men nog ligger de flesta i dvala och kippar efter andan.
Barbro Engman