Krönika
Går på en föreläsningsserie om Iran och den är deprimerande. Det iranska folket trodde verkligen att de skulle få det bättre när Shahens diktatoriska välde föll 1979. Men de blev lurade som så många gånger vid revolutioner.
De religiösa ledarna har verkligen ett fast grepp om folket tillsammans med revolutionsgardet som skapades för att mullorna inte litade på militären efter Shahens fall. Oppositionen är splittrad i olika religiösa grupper och utgör inget rejält hot.
Revolutionsgardet är de som ekonomiskt styr landet, och skulle deras ekonomiska intressen hotas av de religiösa ledarnas politik, då kanske de tvingas bort men ersätts av en annan diktatur. Möjligen skulle också landets befolkning gå mot en lite bättre vardag och lite mindre förtryck. Förhoppningsvis skulle utrikespolitiken bli en annan.
Det ser verkligen mörkt ut men förändringar kan ske snabbt utan att någon anar det. Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes utan att det förutsågs.
Det som sker på Gazaremsan är förfärligt. Jag förstår om palestinier som tvingats utomlands reagerar. De har successivt drivits från sina landområden av israeliska staten och bosättare. Hamas är en förfärlig terrororganisation som vill utplåna Israel. Hamas representerar inte palestinierna. Jag tror att det palestinska folket vill ha fred och i förlängningen en tvåstatslösning med Israel och Palestina,
Mordet på svenskarna som skulle gå på fotboll i Belgien är så tragiskt och obegripligt. Det finns många orsaker bakom. Det tuffare klimatet runt om i världen och Sverige rent retoriskt är en avgörande orsak. Hat väller fram i sociala forum mot enskilda och olika grupper.
Uppmanar man till att bränna koraner blir det givetvis motreaktioner inom och utom landet. Om en regering inte orkar eller vågar ta avstånd då befinner vi oss på ett snabbt sluttande plan och man tappar snart greppet. Kan man inte heller stå upp för en tidigare statsminister och partikamrat som utsätts för hatkampanjer då är det riktigt illa ställt i Kristerssons huvud och det moderata partiet.
Har tillbringat helgen i Bommersvik, en oas vid sjön där jag varit många gånger. Första gången i januari 1977 som 25 åring och nu 46 år senare som sekreterare för styrelsen i sydvästra kretsen i Stockholms arbetarekommun. Det har varit avkopplande men samtidigt ett konstruktivt utvecklingsarbete för alla kretsar. Hade egentligen inte tänkt mig detta men det ena leder till det andra och så vill jag ställa upp för partiet som gett mig så mycket.
Björn Jansson (S), fd regionråd