Krönika
Jag har få men starka förhoppningar för 2024. Det är så oerhört mörkt när vi blickar ut över vårt land och vår omvärld. Jag tillbringade jul och nyår i Finland och kan konstatera att media rapporterar om ungefär samma saker i Finland och Sverige, med undantag för att de fokuserar mycket på det stundande valet av president. Fullt förståeligt att valet av en ledare som kan axla manteln efter Sauli Niinistö, som så förtjänstfullt tjänat Finland genom många svårigheter, däribland covid-19 och en brådskande NATO-process, tar mycket fokus.
I detta nu diskuteras i Finland också omfattande inskränkningar i arbetstagares rättigheter och fackförbunden förbereder sig med all rätt för strid.
Jag hoppas så att den svenska SD-styrda regeringen inte kommer att ta efter den finländska på den här punkten. De fruktansvärda arbetsplatsolyckor som präglade nyhetsflödet före jul, pekar med all önskvärd tydlighet på att arbetstagares skydd och rätt snarare behöver stärkas för att Sverige ska stå starkt framåt.
I finländsk media rapporteras en hel del om det svenska tillståndet, då med syfte på gängvåldet. I Finland förefaller konsensus råda om behovet av att mota segregation, satsa på ett gemensamt språk och att stoppa vapen och narkotika vid gränsen. Här borde den SD-styrda regeringen helt klart blicka österut. Sverige behöver bygga bostäder i massor, stärka både språk och skola, och ge tullen mer resurser för att hindra inflödet av vapen och narkotika vid våra gränser.
Finland framhålls ofta som förebild för Sverige och det verkar finnas anledning. Kanske finns en del av svaret på framgången i traditionen av blocköverskridande samarbeten som borgat för överenskommelser som står sig över mandatperioderna. Numera leds Finland av en regering med samma färgpalett som den svenska och viljan till blocköverskridande samtal har mattats betänkligt.
Jag bävar för stundande valrörelse när vi ska välja våra representanter till Europaparlamentet. Sverige skulle sannerligen vara betjänt av mer samsyn i för Sverige och unionen kritiska frågor, men givet debattläget i dag misströstar jag en aning. När kommer vändpunkten?
Jag hoppas att de blocköverskridande överenskommelserna kommer att bli fler under 2024. Från historien vet vi att enighet ger styrka, att ett litet land som Sverige kan göra stor skillnad när vi talar med en röst. Det som nu hörs från Sverige är sällan positivt och det tar tid att reparera. Även det är dock möjligt att göra, om vi gör det tillsammans. Låt oss hoppas att det under 2024 kryllar av modiga ledare, som sätter en ära i samarbete och dialog.
Hanna Westerén (S)
riksdagsledamot