Krönika
Det är tufft att vara politiker men det är inte så himla lätt att vara väljare heller.
Det är våra röster som har orsakat detta hopplösa politiska läge som politikerna gång på gång tvingas hitta en väg ut ur.
Vägen ut denna gång blev att Löfven kommer tillbaka som statsminister med både nya och gamla oklarheter i bagaget.
När det är dags att rösta nästa gång skulle det definitivt underlätta om vi kunde få en klar bild av vad varje parti vill.
Just nu är det väldigt oklart.
Otydlighet är det pris vi betalar när kompromisser blivit den högsta formen av politik.
För även om det är solklart på valdagen var partierna står så blir det allt svårare att skilja den ena från den andra när kompromissandet tar fart.
Så det gäller att ha koll på vad som händer med de frågor som är viktiga för var och en av oss. De kan försvinna i någon uppgörelse med ett annat parti för att aldrig komma tillbaka eller så återuppstår de i nästa val.
I den politiska återvändsgränd vi fastnar i med jämna mellanrum tar också de stora orden plats. Alla partier ville ta ansvar, vara konstruktiva och var beredda att kompromissa för landets bästa.
Ett lovande utgångsläge som för varje ny dag visade sig vara allt annat än lovande.
Att ta ansvar kan betyda allt ifrån att man är beredd att ta ansvar för landet, det egna partiet, sina väljare eller för de avtal man ingått med andra partier.
Att vara konstruktiv betyder, åtminstone enligt C, att ställa krav, villkora, säga nej, och bestämma vilka regeringen får förhandla med.
Som om det vore frågan om gruppspel i EM-fotboll kallas statsvetare och kommentatorer in för uppstartssnack, analyser och eftersnack i morgonsoffor och i TV-kanalernas kvällssändningar.
Allt i hopp om att det som pågår i politiken ska bli så klart och tydligt att väljarna inte drabbas av yrsel och politisk utmattning.
De partier som tror på sin egen politiks bärkraft kommer att ha lättare i nästa valrörelse. De partier som gett upp hoppet om den egen politiken kommer att få kämpa i motlut och ställa sitt hopp till att få en plats i exempelvis den så populära mitten.
Ebba Busch anser att KD och M är de verkliga mittenpartierna för de vill prata med alla. Annie Lööf tycker att hon är i mitten därför att hon inte vill prata med alla.
Eftersom MP och S kan tänka sig att ge V inflytande och M,L och KD kan tänka sig att ge SD inflytande så går de alla bort som samarbetspartier för C. Så kvar i mitten står Annie Lööf. Hur det ser ut när vi ska rösta nästa gång återstår att se.
Jag säger inte att det är lätt att vara politiker, men nog är det lite svårt att vara väljare också.