Krönika
De kallades skäggbarn, ifrågasattes, antogs ljuga och anklagades för lycksökeri.
Över 35 000 ensamkommande ungdomar kom 2015 eller däromkring till vårt land för att söka asyl och ett bättre liv, ibland ett liv överhuvudtaget. Ett par hundra av dem hamnade på Gotland och en stor del av dem har jag mött.
De var individer. Men de beskrevs och behandlades ofta som en enhetlig grupp. Vi har lätt för att kategorisera människor som inte är precis som vi. Eller som vi tror inte är som vi.
Det gemensamma är att de var tonåringar. Med allt vad det innebär av oro och drömmar, hormonstormar och växtvärk, förbluffande klokskap och förvirrande aningslöshet. Osäkra på vem de är och vem de vill vara. Testande olika beteenden och grupptillhörigheter, ofta fler samtidigt.
Ja, några ljög om sin ålder. De flesta skulle nog göra det i samma situation. Och exakt födelsetid visste inte alla. Den som kommer från ett system utan skolplikt och värnplikt, där födelsedagar inte firas, har inte stor anledning att hålla rätt på sin födelsetid. Särskilt inte om den som födde en är borta och man uttryckligen beordrats förstöra alla identitetshandlingar.
De kritiserades för att flickorna lämnades kvar. Den som vet något om vägarna hit tycker snarare att det var ansvarsfullt att inte skicka flickor på den färden.
Vi gav dem bostad och mat och satte dem i skola. De utreddes, noggrant och ambitiöst. Vi flyttade runt dem upprepade gånger, ibland mot deras vilja. De fick svårbegripligt många vuxna runt sig (gode män, boendepersonal, socialsekreterare, handläggare på migrationsverket, familjehemsföräldrar, juridiska ombud, lärare) som dessutom ofta byttes ut. Vi placerade dem i eget rum fast många av dem aldrig sovit ensamma och tyckte det var otäckt. Vi försökte, i motsats till deras egna erfarenheter, förklara att poliser inte slåss och att myndighetspersoner inte är några man ska muta eller hålla sig undan. Deras arbetsvilja möttes med krav på åratal av skolgång innan de kunde tjäna sin första krona att skicka hem. Många bar skuld för det och kommer kanske att göra det hela livet.
Som i alla tonårsgrupper fanns det några som begick brott, några som drack eller testade droger. Några bar på ett missbruk från krig där det var enklare att förse pojksoldater med amfetamin är mat och boende. Några missförstod våra sociala koder. Den som såg alla kramas här förstod inget när han anklagades för sexuella trakasserier.
De här ungdomarna skapade stort engagemang hos dem de mötte. Flera fick extramorsor och reservpappor. Idrottsledare, personer med egen invandrarerfarenhet, flickvänner och deras familjer, lärare och många andra blev viktiga förebilder där Gotland visade sin allra bästa sida. Sammanfattningsvis kan vi nog säga att vi gjorde så gott vi kunde och ibland blev det fel.
Ungefär 20 000 av de 35 000 fick asyl. Andra utvisades och försökte då nästan alltid på annat håll. Flera som vi utvisat har fått uppehållstillstånd i andra länder.
De som fick stanna är i dag i jobb i större utsträckning än jämngamla som levt hela sitt liv i Sverige. SCB har i höst visat det som många av oss anat. Rapporten har, givetvis, ifrågasatts av de sedvanliga trollen. Men siffrorna är tydliga, de ensamkommande inte bara jobbar mer, de tjänar bättre också när de mäts med samma måttstock som infödda svenskar.
Sammantaget är de en framgångssaga, värd att berätta när vi ska hantera framtiden.
Ulla Pettersson (S)