Krönika
Ja vad skall man börja någonstans i dessa tider när allt är upp och nervänt och inte bara krigen, skjutandet, bomber och sprängningar klampar in överallt. Inte bara solen står i nedan. Sverige som land gör likaså. Plötsligt är all trovärdighet borta och svenskar blir villebråd. Hur blev det nu så här? Är svensken som det ibland påstås naiv i sin uppfattning om omvärlden? Inte insett tanken om det nödvändiga brobygget. Det är vi och dom och nu oss.
Så angriper man till mångas förvåning svenskheten. Man borde fråga sig om vi tagit vara på den fantastiska image som Sverige hade i förra århundradet ute i världen. Jag glömmer aldrig när jag for från USA 1985 in över mexikanska gränsen hur psalmen ”Härlig är jorden strömmade” ur bilradion. Olof Palmes begravning sändes i tredje världen. Inte i USA. Hur många statsöverhuvuden infann sig inte till svenskars stora förvåning till jordfästningen. Då fanns hatet inom Sverige. Nu har hatet flyttat ut, utanför Sveriges gränser.
Arbetade gjorde jag i Sydafrika 1992 och över det första valet till demokrati. Sverige fanns på kartan som en hjälpande hand hela vägen genom apartheideran till Mandelas presidentskap.
När Sverige ville skicka stöd till den nya demokratin, sa min bästa vän: Håll er härifrån. Vi vill inte ha er hjälp. Hon förstod vad som komma skulle. Korruption. Och så blev det. JAS flög in med Göran Persson och affären gick i stöpet men korruptionen tilltog.
Vi lär oss nu att Ukraina eller Kiev var ett land innan Ryssland existerade. Hade goda kontakter med Sverige under Olof Skötkonungs tid. Vi lär oss nu om judars bosättning och muslimers ursprung.
Jag fick frågan hur jag 1993, när jag skrev den roman jag gav ut i våras, kunde veta att muslimer var på frammarsch som jag påstod där jag stod i min hemkyrka och samtalade med det kors som hänger i valvbågen. Förtalte att Mohammed tassade kristenheten i hälarna.
Irakkriget vände upp och ner på mina arbetskamrater i Kapstaden. De var vad man då kallade färgade (coloured) och muslimer. Religionen hade de som importerade slavar fört med sig. Kvinnorna kom till kontoret med en sjal hastigt svept över håret, slängde den nonchalant på stolsryggen. Det var vardag. Ingen dolde hår. Långa rockar förekom inte. De älskade vackra kläder.
Så kom Irakkriget och plötsligt ändrade kvinnorna klädedräkt. Nu blev det strikt så strikt att de täckte också ansiktet.
Invasionen i Irak väckte ett hat som kom att gro. Bosättningarna i Gaza var likaså en invasion.
11 september väckte knappast farhågor i Europa. IS var detsamma som radikalister som for ut och vars kvinnor ville återvända. Något växte sakta till liksom klimatförändringar. Man måste lägga örat mot marken för att förstå annars blir man överrumplad.