Krönikeserie
Hans Söderberg är tillbaka med en ny serie tänkvärda artiklar.
Jag gör som politikerna. Jag börjar med att berätta en historia ur det verkliga livet. Och får det handla om mig. Hade just slutat skolan. Var 19 år och tyckte att jag visste det mesta och var ganska så styv i korken. Framtiden tillhörde mig. Men det var då, det egentligen började i verkligheten, omprövningens tid, men jag visste inte det, visste inte att allt inte var så enkelt som jag då trodde.
Det var, som om jag väcktes till ett nytt liv, som inte bara handlade om mig och mitt utan om alla de andra, som om de angick mig på ett nytt sätt. Det var som om intellektet vaknade och gav insikten om hur brutalt komplicerad verkligheten var och farliga alla förenklingar var. Tiden det slutande 60-talet, talade ett nytt språk, jämlikhetens och rättvisans språk, ett språk som var politiskt, allting var i grunden politiskt och ordet revolution var i svang.
Det räckte inte längre med att ha en åsikt om någonting, det fordrades någonting mer, det fordrades en djupare insikt, att man kunde motivera sin ståndpunkt. Det fanns inga röda linjer som man inte fick överträda. Röda var nog de stora linjerna, men de gällde gränserna för hur ett mänskligare samhälle skulle kunna fungera. Och på den vägen är det nog fortfarande egentligen.
När jag nu ser tillbaka så förvånas jag av hur kort tiden egentligen var för 60-talsvänsterns välde, 10-15 år som allra mest, men verkan av de tankar, som då tänktes, dröjer kvar. Nyliberalismens förföriska och förenklade frihetsbudskap sköljde in över vilsna människor, men kvar fanns ändå den befogade kritiken från en samlad vänster, buren av framtidshopp och tro på den rättvisans väg, som den formulerades av Herbert Marcuse, tron på ett samhälle byggt på vänskap, gemenskap och kärlek.
Grunden för den röda protesten var misstron mot det kapitalistiska samhället, där kommersialismen, konsumtionshysterin och tron på att lyckan kunde köpas för pengar sattes ifråga. Det var en protest som kändes äkta och som drev fram ett uppror över hela västvärlden. I den, ibland alltför häftiga protesten hos studenter, fanns tanken att också arbetaren skulle med. Som arbetarstudent var det för mig en självklar tanke. Revolutionstanken brann i många sinnen men för mig själv kändes den andra vägen, reformismens och socialdemokratins väg som den mer genomtänkta.