Krönika
Jag har varit med om ett flertal valrörelser vid det här laget. Valrörelse är pirrigt, roligt, slitigt. Somligt känns igen, annat är nytt. Jag är nog gammaldags i vissa avseenden, men jag är fortfarande inte övertygad om att det ökade inslaget av personval tjänar demokratin. Det blir i vissa avseenden mycket fokus på person, och mindre på det politiska innehållet. Det är intressant att med tanke på just det, studera hur kommunikationen med väljarna skiljer sig åt. Kandidater från vissa partier pratar nästan uteslutande i vi-form, andra pratar konsekvent i jag-form – ”jag går till val på…”. Det står givetvis var och en fritt att kommunicera med väljarna som man finner bäst.
För mig som fostrad i folkrörelser, blir det dock avigt att vädja om samling kring sin person eller att som enskild gå till val på något. Utan partiet, vars medlemmar gett mig förtroendet att stå på listorna till regionfullmäktige och riksdag, är jag i politiskt hänseende intet. Det ska bli outsägligt intressant att se vad väljarna premierar, jag eller vi?
När jag kollar av flödena i sociala medier blir jag stundvis lite modstulen. Tonen är ofta rätt rå, och det verkar svårt att hålla sig till sakfrågan och många lägger mer tid på att berätta vad andra gjort fel än att beskriva sin egen lösning på valfritt problem.
Men, sedan lämnar jag skärmen och knackar på eller ringer till någon väljare och då blir det oftast ljust och hoppfullt igen. Jag har haft många givande samtal där jag snabbt inser att många väljare ser förbi dagsländorna som verkar vara obligatoriska i en valrörelse.
Till och med fler än väntat ställer sig utan tvekan bakom det vi går till val på: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, stoppa kriminaliteten, och genom att leda klimatomställningen skapa nya gröna jobb. Dessutom värvar vi nya medlemmar, både i samband med dörrknackning och telefonsamtal! Jag är dock noga med att betona att det ser ut att bli ett oerhört jämnt val, att vi ska vara rädda om vår enda röst och att varje röst räknas.
Det finns olika sätt att driva valrörelse på och så ska det vara. Jag är dock outsägligt glad att jag kandiderar för ett parti där vi gör saker tillsammans. Visst vore det fräsigt att glida runt i en kampanjbil med AC:n på fullt blås eller filma sig själv i tid och otid, men det vore säkert också rätt ensamt?
Jag väljer trots allt – alla dagar i veckan – hellre valarbete tillsammans med mina partikamrater, som i lördags: till fots, sida vid sida, från dörr till dörr genom stekheta bostadsområden för att lyssna på väljarnas funderingar, men också berätta mer om vad vi socialdemokrater söker förtroende för.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot och kandidat till riksdagen för ytterligare en period