Krönika
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har i sin intervju i P1 pressats om Sverigedemokraternas förflutna och huruvida ett framtida samarbete efter valet skulle bli av, med tanke på SD:s vitbok. Kristersson menar att han sagt ifrån då man gjort klumpiga uttalanden. Men räcker det verkligen? Egentligen handlar det om mycket mer än så.
Det har varit många diskussioner om SD:s historia den senaste tiden, särskilt med den vitbok som de håller på att ta fram. Det har kommit fram att forskaren Tony Gustafsson, som skriver SD:s vitbok inte är neutral, utan själv har varit medlem i partiet. Redan där dyker frågetecken upp om hur seriös vitboken är och huruvida viljan att förändras som parti finns där, då man tidigare sagt att forskaren som tar fram boken ska vara neutral.
På frågan om historien betyder något för hur man är idag, svarade Kristersson att inget parti kommer förbi sin historia. Men om ett partis samtid och historia tangerar, borde inte Kristersson vara mer försiktig med att ingå i ett samarbete? I och med att Annie Lööf varit helt emot att samarbeta med SD, har nog Kristersson förstått att han förlorat hennes fulla stöd. Och behövt närma sig SD ännu mer.
För ett år sedan var det inte alls lika självklart att M skulle samarbeta med SD och att de skulle samarbeta på den här nivån. Kristersson har sagt att de inte ska ingå i regeringen, utan att SD kommer vara en budgetpartner. Anledningen till detta ska vara att SD inte har någon erfarenhet av regeringsarbete. Inte deras ideologiska bakgrund.
Nu tjatar Kristersson i stället konstant om ”sakfrågor” och att de ska komma överens kring vissa politiska frågor. Men var är värdegrunden? Var är den starka viljan att stå upp för ens partis värderingar och inte svika de trogna väljarna?
Samtidigt ökar Moderaternas förtroende, inte främst bland unga. Men kan det vara så att många röstar på M för att de vet att det i verkligheten också är en röst på SD? Men det är inte lika OK att rösta på SD?
Det var inte alls längesedan som SD:s partisekreterare Rickard Jomshof skrev att en kvinna med slöja som bär svenska folkdräkten är ”en våldtäkt på Sverige”. Att Kristersson ursäktar detta med att man behöver se upp med vad man säger som politiker räcker inte. Det är ett sätt för ett stort, etablerat parti att normalisera SD:s rasism.
Kristersson behöver ta tydligare ställning mot den rasism och främlingsfientlighet som SD, inte bara bedrivit förut, utan också bedriver i dagsläget. Att dra in dem i värmen kommer aldrig att sluta väl.