Krönika
Bäst-före-datum på politiska åsikter är ovanligt korta. En åsikt i dag kan vara en annan i morgon. Men motståndet mot marknadshyror är orubbligt, det har varit massivt i många årtionden.
I mer än femtio år har debatten om marknadshyror pågått, men anhängarna låter sig inte slås ned av sina ständiga motgångar. För inte i ett enda parti finns det en majoritet som vill ha marknadshyror.
I hopp om att det ska gå lite bättre för detta illa sedda förslag så lanseras det med jämna mellanrum under ett annat namn, exempelvis fri hyressättning.
Men det hjälpte inte den här gången heller.
Ända fram till den 23 juni var p 44 om fri hyressättning i Januariavtalet så viktig för C att de hellre tog en regeringskris än backade.
När regeringen väl hade fallit så backade de och nu har de fria hyrorna gått upp i rök för den här gången.
Nu väntar en period av politiskt köpslående för att få ihop en ny regering. Hittills ser det mörkt nu när L passade på att byta sida. C vill få Löfven att gå med på skattesänkningar som tack för att C gav upp P 44.
Detta givande och tagande påstås bidra till balans mellan partierna.
Men även när en tomat väger lika mycket som en gurka vet alla ändå att en tomat aldrig kan smaka som en gurka.
Dessutom blir det lite knepigt för väljarna att hålla reda på vem som är vem efter denna ständigt pågående sammansmältning av oförenliga ståndpunkter och politiska ideologier.
Men spelar det någon roll då hur höga eller låga hyror vi har? Absolut, det formar våra samhällen.
Exempelvis anses det vara en naturlag att det ska vara höga hyror i attraktiva områden så där samlas de välbeställda. I områden som är mindre attraktiva, där det är sämre tillgång till service, kollektivtrafik, affärer, sjukvård, ska de bo som har vanliga jobb med vanliga löner som inte räcker till en hög hyra.
Men även de som bor i attraktiva områden blir sjuka, gamla och uschliga. Så den personal som behövs får helt enkelt resa dit från sina mindre attraktiva områden.
Många kommer bara att få komma på tillfälligt besök när de ska städa, hämta och lämna barn vid förskolan, skotta snö och allt annat som inryms i det som de välbeställda gör skatteavdrag för.
På så vis cementerar vi ett samhälle där inte alla barn får gå i de bästa skolorna, där människor inte kan ta del av det kulturella utbudet på lika villkor, där inte alla har tillgång till sjukvård eller den bostad de behöver.
Om inte gräddhyllorna och fattigfickorna ska bli kvar för evigt så är det dags för, inte för en bostadspolitisk debatt, utan ett helt bostadspolitiskt åtgärdsprogram.