Krönika
Framtiden finns bara i nuet, i dagen eller möjligtvis i morgondagen. Se dig i kring. Från ena dagen till den andra förändras livet, tankar, ideal och världsläge.
Inget består. Inga ideal. Inte ditt eget liv. Du kämpar hela livet mot kärnvapen och kärnkraft. Med ett tumgrepp återförs samma vanskliga farligheter på din egen jord. Kärnkraft väcker olika föreställningar om liv.
Efter valet är det mycket prat om känslor. Mycket prat om hopplöshet. Mycket prat om återgång men väldigt lite prat om fakta. Eller så ställer man känslor mot fakta och livet blir tungt. Vardagen minst sagt hopplös.
Unga människor har klimatångest. Vi äldre oroar oss för slutet. Egentligen är det samma sak. Det handlar om jordelivets gång, hur länge det varar.
Vi har det ganska bra, ändå klagar vi. Vi har genomlevt en pandemi och insett andra värden i livet. Ändå klagar vi.
Jag växte upp med bibliska historier som syndafloden. Den skulle dränka jorden. Nu är den här. Lite överallt svämmar landskap över men i Amerikat där mellanårsvalet går av stapeln har man glömt ett söndertrasat Florida. Vapen och abortfrågan står på dagordningen. Klimathot tycks inte finnas även om det ligger nästgårds.
Jag har alltid levt i gränstrakter, i gränslandet mellan öst och väst. Grannen i öst, ryssen, var lika konturlös som sammanhangen i mitt inre. Lika hotfull som allt okänt i människan. Jag hade vilda föreställningar om min granne, nedärvda fördomar. Jag satte mig i rädslans fängelse. Där befinner vi oss alla nu. Det hotfulla i människan har blivit oroväckande tydligt. Vi skiljer oss inte det minsta från den medeltida människan. Allt vi lärt….. till vad nytta. Alla gånger vi sagt att det inte får hända igen. Ändå så händer det. Igen och igen.
Det är tungt att vandra i gränstrakter. Det kostar på att lämna ideal bakom sig. På obanade stigar i en upp och nervänd värld bortom myndighetsmoral gör människan livet till sitt. Undviker verkligheten. Varför skall vi dra på vinterdäck när det fortfarande är sommar? Varför har världsledare klimatmöten där inga beslut kommer att tas eller efterlevas?
Jag vill inte delta i okunskap eller dumhet. Världen är redan befolkad av blinda människor. Fanatiker och dumbommar huserar likt djur på våra gator. I gränstrakter vakar män av världsordning. Xi Jinping, Putin, Erdoğan medan Trump lurar i vassen. Det hette att när kvinnor kom till makten skulle de skapa mänskligare levnadsvillkor.
Det förgångna är sammanbundet med nuet. Därför kan jag ställa frågan: La du kvinna som man din röst på kärnkraft fast det ännu efter 50 år inte finns någon säker slutförvaring? Tjernobyls fasa är numera redovisad och ryska myndigheters underlåtenhet. En enda man håller en stor del av världen fången. Vad tiger våra nuvarande politiker om, har du frågat dig det?
Utan att upplysa oss medborgare har vi kastats i famnen på Turkiets Erdoğan. Som dockor sprattlar regeringen i hans garn. Statsministern springer omkring som en lycklig skolpojke i tv rutan. Ankdammen blir tydlig. Är ni dumma mot oss, så är vi dumma mot er. De regelrätta knytnävarna är de som saknas.