Krönika
Hur vi bor, var vi bor och under vilka förutsättningar vi bor är resultatet av politiska beslut. För det är ingen slump att bostadsmarknaden ser ut som den gör.
Vi har under många årtionden byggt oss åtskilda.
Kunde vi se Sverige från ovan så skulle vi se hur områden med hyresrätter ligger för sig, villaområdena för sig liksom radhus bostadsrätter.
Hyreshusbarnen går i sina skolor och villabarnen i sina, i alla fall i de lite större städerna. Marknadsskolan garanterar höga betyg för vissa medan andra kan räkna med motsatsen
Många hyresgäster kämpar med dålig ekonomi, arbetslöshet, hyreshöjningar, ohälsa, dessutom är medellivslängden kortare.
Över de villaområden som omger hyresrätter, som är i stort behov av renovering, regnar det allt fler statliga miljarder till upprustning. Hyresgästerna får betala renoveringarna själva genom ständiga hyreshöjningar.
Läget på bostadsmarknaden är den viktigaste förklaringen till hur segregation uppkommer och vidmakthålls.
Alla partier är överens om att utanförskapet ska bort och ersättas med fungerande integrationsåtgärder, vi befinner oss i ett bra politiskt läge alltså.
Då undrar man hur det kommer sig att samtidigt som segregationen ska bekämpas så gör regeringen alltför att bibehålla och öka den.
Norrland, exempelvis, går mot gyllene tider och för att klara den gröna omställningen måste människor flytta dit.
Men det finns inga bostäder så det som erbjuds är baracker, uthyrningsrum, husvagnar eller källare.
Så kan vi lägga till ytterligare ett exempel på samhällets förmåga att skapa segregation och oförmåga att möta framtiden.
Enligt Johan Pehrson (L), arbetsmarknadsminister, är det till jobben alla ska flytta förmodligen utan att kunna ta med sig familjen. Inte många familjemedlemmar är beredda att lämna sina jobb och bostad för att bo i en barack i Skellefteå
Den skriande bristen på bostäder leder märkligt nog inte till att vi bygger bostäder, i stället ökar bostadsbristen och byggjobbarna blir arbetslösa, en politisk ekvation i den högre skolan.
Vräkta barnfamiljer, fattiga pensionärer, hemlösa, låglönearbetare, ukrainska flyktingar som ska leva på 71 kr/dag står i de allt längre matköerna och hoppas kunna bli medlem hos de matbutiker som är till för de riktigt fattiga.
Vi har fastnat i en boendesegregation som ger människor olika livsförutsättningar.
Inget talar för att detta kommer att förändras till det bättre, tvärtom.
Glappet mellan ord och handling är så bråddjup att man får politisk yrsel.