Krönika
I onsdags, 7 juli, fick Sverige åter en statsminister med riksdagens mandat i ryggen. Det är ett glädjebesked, som tar oss vidare från oro och osäkerhet, till ansvar och handlingskraft. Allt är inte frid och fröjd, men att Sverige i det läge vi befinner oss har en regering med befogenhet att fatta snabba beslut, är outsägligt viktigt.
I fredags fick vi sedermera också åter en regering, som ser ut precis som den som avgick, med undantag för Jennie Nilsson (S), som återinträdde på sin plats i riksdagen nyligen. Tills vidare (förmodligen tills Stefan Löfven (S) avger regeringsförklaringen i september), hamnar även landsbygdsfrågorna, inklusive jord- och skogsbruk, hos Ibrahim Baylan (S).
Det senare kommer säkert att fungera under en kortare period. Men jag hoppas alltjämt att Jennie Nilsson återtar portföljen vad det lider. Frågorna är oerhört viktiga för Sverige och Jennie Nilsson har hanterat dem med den äran.
För egen del är jag redo att arbeta vidare. Sverige är ett fantastiskt land, som kan ännu bättre. Arbetet fortgår för att säkra jobb och hållbar tillväxt, och tillgång till välfärd, i hela landet. Det starka samhället som idé är här för att stanna, det har inte minst pågående pandemi gjort oss smärtsamt uppmärksammade på.
På tal om statsministeromröstningen i onsdags vill jag särskilt uppmärksamma Nina Lundström (L), som inte röstade med partilinjen. Jag har arbetat med Lundström i miljö- och jordbruksutskottet och hyser den största respekt för henne. Klok och kunnig, med en ständigt närvarande politisk kompass, och med stark vilja att hålla ingångna avtal, även när det svider.
För Lundström vägde löftet till väljarna om att inte regera med stöd av (SD) tungt. Så tungt att hon trotsade partilinjen i onsdagens omröstning. All heder åt Lundström, som sannolikt nu betalar ett högt pris för att inte svika sitt löfte till väljarna.
Jesper Skalberg Karlsson (M) gör på insändarplats sitt bästa för att svartmåla (S) och för att misskreditera mig. Hans argumentation är försåtlig och får mig dessutom att undra om han helt glömt sina erfarenheter från det egna riksdagsarbetet. I Sveriges Riksdag röstar mig veterligen de allra flesta med sin partigrupp, och inte utifrån eget huvud.
Fram tills att beslut fattas finns goda möjligheter till påverkan, men när klubban faller, röstar en förkrossande majoritet med sin partigrupp, och därmed utifrån det mandat som medfört att man fått ett förtroende som riksdagsledamot. Gotland har två dyrbara mandat i riksdagen. Att med berått mod ”bränna” ett av dem av populistiska skäl, vore att göra Gotland en rejäl otjänst. Det kommer jag aldrig bidra till.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot