Krönika
”Vi har en historiskt svag regering” upprepar Ulf Kristersson samtidigt som han vid varje regeringskris meddelat talmannen att han inte klarar av att bilda regering, vilket väl beror på att vi har en historiskt svag opposition.
”Den här regeringen borde inte ha tillträtt” säger Ebba Busch envetet fast hon vet att ingen på den högerkonservativa kanten kan bilda regering.
De skyldiga till det parlamentariska jämviktseländet är, som så många gånger tidigare, vi väljare.
- I vår politiska historia har regeringsfrågan ofta varit beroende av en enda röst. Det är som om gudarna på rent jäkelskap muntert delar upp den svenska väljaropinionen i två precis lika stora block, skriver professor Leif Lewin i DN.
Enigheten är stor om att jämna valresultat är av ondo. Väljarna måste helt enkelt skärpa sig och rösta annorlunda annars blir det samma visa igen.
Partierna kommer dock att slåss till sista blodsdroppen för att behålla varenda väljare.
Väljarna är trötta på politiskt tjafs och regeringskriser men de som är intresserade av det politiska spelet har, påhejade av media, glada tider.
Det är som om ingenting är på riktigt. Debatten om höjda pensioner handlar inte om behovet av höjda pensioner utan framställs som att det bara är en fråga om vem som agnat med rätt bete i sitt fiskande efter röster.
Alla förslag inom sjukförsäkringen, skolan, klimatet eller något annat område beskrivs som oblyga försök att vinna röster.
Det finns stora ideologiska skillnader om hur samhället bör formas som skulle behöva lyftas fram.
De politiska partierna gör det inte lätt för oss. De närmar sig eller drar upp röda linjer mellan varandra på ett mysko sätt.
Inledningsvis tyckte ingen om SD, absolut ingen. Nu tycker M, KD och till och med L om SD.
Fast inte helt och hållet, SD får gärna medverka till att Kristersson kan bilda regering men sedan har de gjort sitt.
I en regering kan de absolut inte sitta, fullt så rumsrena är de inte.
Vi har en tydlig röd linje mot SD, säger Johan Persson.Trots att SD pekat ut liberalismen som sin huvudfiende är det ändå bättre att vara beroende av SD än av V, anser han.
Under tiden detta närmande till SD pågått blir det svårare och svårare att begripa vad det är som skiljer L från M och KD, KD från L och M och M från KD och L.
Samma sak händer vänsterut. V vill sitta i samma regering som C, men C anser att V är ett hopplöst ytterkantsparti.
Alla håller stenhårt fast vid sina positioner och röda linjer så varje möjlig regeringsbildare har varsitt parti de tänker blockera.
Äntligen förstår man varför det heter blockpolitik.