Debatt
Det var intressant att läsa och jämföra de båda ledarsidorna i GT den 11 oktober om det före detta länsrådet Annelie Bergholm-Söders nya jobb, efter samarbetspersonal med delar av personalen.
Erik Fransson menar att länsstyrelsen tagit sitt ansvar som ordnat ett annat jobb, det bästa möjliga i situationen.
Katarina Hedström tolkar det som att länsrådet flyttats till ”elefantkyrkogården”. Med andra ord sparkats snett uppåt, men med samma lön, delvis betalt av länsstyrelsen Gotland. Hedström jämför det med hur regeringen flyttade Stockholms före detta landshövding Anna Kinberg-Batra till en annan tjänst i Regeringskansliet när hon uppenbart hade gjort tjänstefel.
Det är svårt att sia om vad som är rätt och fel. Både Fransson och Hedström kan ha rätt, men också fel. Det är inte obekant att det allt för ofta fixas jobb till övertaliga chefer på en så kallad Elefantkyrkogård, också på Gotland. ”Gubbhyllan” skrev jag lite skämtsamt redan 2011 på ledarsidan och fick på köpet en hög gotländsk socialdemokrat som fiende. Möjligen kostade det mig ett fast jobb.
Länsrådet har fått ett avtal som garanterar henne 16 månadslöner utan att hon behöver arbeta alls, om hon inte vill. Det avslöjas också att det nya jobbet bara är på sex månader och att hon sedan kan tacka nej till andra jobberbjudanden som kan dyka upp.
Det hela ska inte uppfattas som enbart kritik mot länsrådet, utan som kritik mot hela systemet. Hon följer bara strömmen på det som jag vill kalla ekonomisk fartblindhet. Tyvärr är många, många i högre tjänstemannaställning djupt drabbade och indoktrinerade av detta. Vilket förstås får oss på golvet att sucka och knyta näven i fickan.
Inte minst Regionen har haft mycket förmånliga avgångsvederlag för chefer som har misskött sig eller blivit övertaliga. Givetvis blir det diskussioner om sådant, med tanke på att en vanlig anställd kan få gå från jobbet direkt utan någon fallskärm. Och tjänar man runt 100 000 i månaden så finns det nog plats att lägga undan till sin egen a-kassa. Avsatta chefer har också en förmåga att ganska snabbt få ett nytt och lika välbetalt jobb, ofta med bibehållen fallskärm. Lika enkelt är det inte alltid för mannen eller kvinnan på golvet. Och tacka nej till jobb är ofta inte ens möjligt utan att man blir av med a-kassan.
Jag är därför benägen att hålla med Hedström. Efter avslöjandet att jobbet är tillfälligt, som landshövdingen inte berättade, misstänker jag starkt att det är ett konstruerat jobb.