Krönika
Sommaren är kanske som allra skönast och samtidigt sliter Sverige med sinande grundvattenmagasin, felslagna skördar och krig i vårt närområde. Koraner bränns och röster höjs för lagändringar. Jag som lagstiftare försöker vara ytterst försiktig med att kommentera rättsprocesser, men jag ser fram emot att ta del av regeringens utredning kring hur vi som nation kan värna yttrandefriheten utan att skända varandras trosuppfattning, eller riskera allvarliga ordningsstörningar.
Just nu upplever jag det som att fundamenten för samhället så som vi känner det, är i gungning. Det gäller inte minst i politiken, där många krafter är aktiverade för att flytta fokus. Jag har varit politiskt aktiv i drygt 20 år och alltid försökt ha uttrycket ”håll huvudet kallt, och hjärtat varmt” som devis. Det är högst relevant i den tid vi nu lever, där situationer iscensätts för att väcka reaktioner, där man medvetet missförstår för att utmåla sig själv i bättre dager och där minus plötsligt påstås vara plus.
Jag vet att vårt medielandskap medför att det är klick som styr, och att en ingress helst ska ge så mycket information som möjligt, så att man kan skippa fördjupningen, men jag vet inte om jag någonsin längtat så mycket efter fördjupande journalistik och källkritik som nu.
För det händer ju något med det politiska samtalet varje gång en företrädare skarvar eller påstår att tillskotten till välfärden är historiskt höga, när de kommuner och regioner som berörs hävdar motsatsen, och den tredje statsmakten inte publicerar grafer med nominella tal där varje läskunnig kan skaffa sig en uppfattning om hur det faktiskt förhåller sig.
Det händer något med det politiska samtalet varje gång en politisk företrädare underlåter att ta en sakpolitisk debatt, och i stället förnärmat hävdar att en debatt handlar om person. På så vis försvåras också väljarens insyn, om till exempel oppositionell kritik sorteras som personangrepp, så snart en politisk företrädare avkrävs svar.
Det sker en förskjutning i detta nu. Den är kraftig, men den är inte oundviklig. Den kan motverkas genom fri och oberoende journalistik, genom att oppositionen tillåts verka, och genom att saker och ting kallas vid dess rätta namn. Sverige som land prövas hårt i detta nu, och det jag önskar av oss alla är acceptans och tolerans, att vi kan mötas uppriktigt och ärligt, hitta gemensamma nämnare, men också våga ringa in områden där vi inte är överens, och där stå för våra respektive lösningar. Vi är en bit ifrån ett sådant läge, men det är inte omöjligt att nå dit. Det kräver ”bara” lite ledarskap, och mod.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot