Krönika
Läste ett väldigt intressant inlägg på DN debatt i lördags av två experter på ägande, Magnus Henrekson och Annelie Karlsson med rubriken ”Det spelar faktiskt roll vem som äger svenska företag”. Jag har varit inne på den frågan förut om vad som händer när auktoritära regimer via egna statliga bolag eller att multinationella företag köper in sig i länders olika företag som bedriver nationellt viktiga verksamheter. Många statliga bolag i Sverige som tidigare drev viktig infrastrukturell verksamhet har sålts till privata intressenter. Vad händer om dessa privata bolag i sin tur köps upp av multinationella bolag eller autoritära regimers statliga bolag? Tål att tänka på.
Det är inte bara Kina och Ryssland som kan utgöra hot utan även diktaturer i mellanöstern visar intresse av svenska företag. Vad händer om USA och republikanerna utvecklas i en mer auktoritär riktning och Donald Trump kommer tillbaka? När diktaturer visar intressen av svenska företag finns det alltid anledning att fundera om det finns fler orsaker än bara vinstintressen?
I samband med Nordstream II affären 2016, som jag var starkt inblandad i, hade jag som argument att en kommun inte kan säga nej till företag som vill göra affärer i en kommun beroende på vilket land de kommer ifrån. Den argumentationen håller även i dag men det finns anledning för staten att titta på den frågan ur en säkerhetspolitisk aspekt. 5G-upphandlingen som Huawei portades ifrån är ett sånt exempel där staten träder in och agerar.
Var i förra veckan på en intervju på Försvarshögskolan i Stockholm. Intervjuaren ville veta hur mina tankar gick kring arbetet med Nordstream I 2008 och Nordstream II 2016. I samband med Nordström I, så gjordes det en säkerpolitisk bedömning som regeringen gav klartecken till. Nordström II fick ett motsatt utfall. 2008 var jag oppositionsråd och Eva Nypelius regionstyrelsens ordförande. 2016 var rollerna ombytta. Det var spännande att få göra en återblick i dessa affärer utifrån vad som nu sker i vår närmaste omvärld.
Magdalena Andersson (S) gjorde en bra insats i partiledardebatten i Agenda i söndags. Hon höll sig från att tala i munnen på andra utan valde att sakligt redogöra för sin politik och undvek att avbryta talare som främst Nooshi Dadgostar (V) och Jimmie Åkesson (SD) ägnade sig åt. Moderatledaren Ulf Kristoffersson (M) valde att vara den vuxna i rummet och det var välgörande. Jag brukar inte se Agendas partiledardebatter eftersom formatet är så urbota dåligt och det är dags för nytänkande.
Björn Jansson (S), fd regionråd