Krönika
I bilen. På väg till tandläkaren. Beethoven i bilradion, den nionde symfonien, Europahymnen, den jublande körsatsen "An die Freude", som uttrycker vår civilisations gemensamma ideal om ett samhälle med jämlika människor som känner samhörighet baserad på vänskap och glädje.
Höjer bilradions volym, rycks med och känner instinktivt en glädje över tillvaron och slås av en tanke. Den gemensamma kulturen, musiken, sången, dikten är ett vapen mot krig och elände. Naturligtvis borde europahymnen ersätta alla länders nationalsånger för att motverka snävt nationellt tänkande.
Sverige är i dag varken neutralt eller alliansfritt som Eva Bofride påpekar i rubriken till en ledarartikel. Sverige är en del av Europa och omfattas av de paroller om stöd och militär hjälp i händelse av en krissituation, som finns inskrivna i EU:s statuter. Att då som de värsta krigshetsarna i borgerlighetens led, en Widman, en Oscarsson, en Wallmark söka strid om en omedelbar anslutning till NATO bara för att komma åt regeringens bemödanden om att hantera en krissituation med omdöme och eftertanke är mer än illvilja, det är dumt.
Alltså, vi vet alla var vi står. Frågan är bara hur ska vi hantera den situation som uppstått? Ska vi gå med i NATO omgående eller om ska vi avvakta? Eller kanske inte alls gå med?
Pierre Schori, den gamle biståndsministern och FN-ambassadören, gör i en förtjänstfull artikel en genomgång av den svenska försvarspolitiken under efterkrigstiden. (DN 11/3) Han varnar där för tankarna om att föra in Sverige under NATO:s ”kärnvapenparaply”. Det ”vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Frankrikes president Macron har kallat NATO ”en hjärndöd konstruktion” och vill istället stärka Europas eget försvar.
En avveckling av NATO skulle ge Europa sin självständighet tillbaka både militärt och ekonomiskt och minska Europas servila underdånighet under USA:s ofta tveksamma utrikespolitik, sådan som den till exempel förts av Bush och Trump. En allians mellan EU och USA i händelse av svåra kriser skulle naturligtvis ändå vara en lösning, som av givna omständigheter skulle kunna bli aktuell. Men det skulle öppna för en helt självständig europapolitik. Att EU nu visar upp en enastående samarbetsförmåga (som inte alltid varit fallet) när det gäller att stödja Ukraina öppnar för ett både förnyat och ett fördjupat samarbete.
För Sveriges vidkommande skulle det kunna innebära att vi helt kunde avfärda diskussionen om en inordning i ett NATO-samarbete, snarare skulle det föra fram frågan om en anslutning till EU:s monetära union i ett fördjupat demokratiskt samarbete.
Detta fördjupade samarbete skulle kunna vara den bästa garanten för ett Europa som går i federalistisk riktning med nedtoning av ett egensinnigt nationellt tänkande, som tyvärr alltför ofta i historien drivit till katastrofer. Exemplen är många och Ukraina bara det sista hemska exemplet. Att erbjuda Ukraina och Balkans stater ett inträde i EU på villkoret att tona ned sitt nationella egenintresse till förmån för ett demokratiskt ekonomiskt samarbete, som också skulle rymma ett försvarspolitiskt samarbete, hör framtiden till.
Ingen vill se Kiev utplånas. Putin kommer att ärelös försvinna in i historien och Ukraina i en nära framtid bli en del av EU:s demokratiska union, utan anslutning till NATO - precis som vi.