Debatt
Erik Fransson anklagar oss för att frisera och vinkla siffror på ett graverande sätt. Flera anklagelser kastas fram i texten, men de missar tyvärr vår poäng.
Huvudbudskapet i Franssons text är att beräkningen över antalet icke självförsörjande ”skapar misstro mot samhället och våra trygghetsförsäkringar”. Fransson skriver också att ”föräldralediga och influensasjuka ingår i utanförskapet”, vilket inte stämmer. Det vi faktiskt säger är att 1,3 miljoner personer i arbetsför ålder inte är självförsörjande och att det är alldeles för många. Vi säger varken att alla dessa människor kan eller ska jobba. Vi säger inte heller att alla föräldralediga, sjukskrivna och förtidspensionerade ska arbeta, som författaren hävdar. Det vi säger är att det är ett problem att väldigt många fler än i dag skulle kunna försörja sig själva om regelverk och insatser var utformade på ett annat sätt. Det är en distinktion som verkar ha gått ledarskribenten förbi.
Är det rimligt att var fjärde person i arbetsför ålder är oförmögen att arbeta och försörja sig själva? Det är det givetvis inte. Många, men inte alla, av dessa skulle kunna bli självförsörjande. Problemen grundar sig i att det för många inte lönar sig tillräckligt att gå från bidrag och ersättningar till arbete, och att bristande utbildning, färdigheter och språkkunskaper alldeles för ofta medför att människor inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Dessa kan i statistiken visa sig som arbetslösa. Men vi vet också att personer med problem att få ett arbete kan finnas i flera olika ersättningssystem, och att det därför krävs kompletterande mått utöver det vanliga arbetslöshetsmåttet för att få en bättre bild. En person som slutar söka arbete registreras exempelvis som utanför arbetskraften, och då minskar arbetslösheten. Men problemet att alltför många inte försörjer sig själva genom eget arbete finns kvar likväl. Sysselsatt i statistiken kan innebära att en person endast jobbar några timmar i veckan, och alltså inte försörjer sig själv. Långvarig sjukfrånvaro kan bero på arbetslöshet initialt. För att få hela bilden behöver man titta på sysselsättning och arbetslöshet, men också utanförskap, självförsörjning och så kallad dold arbetslöshet. Vi vill poängtera att vi också föreslår kraftiga satsningar på yrkesutbildningar och lärlingar i artikeln, utöver förslag som stärker drivkrafterna att jobba och sänker kostnaden att anställa personer som har svårt på arbetsmarknaden.
Om de som kan försörja sig själva genom arbete också ges chansen att göra det, skulle förtroendet för trygghetssystemen öka. Huruvida förtroendet skadas mer av fakta om självförsörjning eller av att skattebetalarna försörjer människor som skulle kunna försörja sig själva med andra regelverk får varje läsare själv avgöra.
Johan Lidefelt och Maria Mikkonen, ekonomer Svenskt Näringsliv
Svardirekt
Svenskt Näringsliv fortsätter använda siffror där både föräldralediga och influensasjuka ingår även om de inte vill kännas vid det. I beräkningen av kostnaden används helårsekvivalenter där samtliga som erhållit exempelvis sjukpenning ingår. Oavsett om de arbetat full tid både innan och efter sjukdomen. När SN beräknar de som enligt dem står utan egen försörjning ingår personer vars bruttolön är under 186 000 per år under en viss beräkningsperiod. Då ingår exempelvis alla som på grund av föräldraledighet inte kommer upp i den årsarbetsinkomsten. Oavsett om de annars har heltidsjobb med bra lön eller inte. Svenskt Näringsliv får gärna rätta mig om jag har tolkat deras information fel.
Men den stora frågan är varför Svenskt Näringsliv huvudintresse är att redovisa hur många som får ersättning från våra trygghetssystem? Får deras medlemmar fler kompetenta personer att kalla till anställningsintervju för att socialförsäkringssystemen försämras? Är det verkligen moderaternas påhittade sexbarnsmammor som tack vare bidragstak kommer att fylla företagen med kompetens? Eller sverigedemokraternas krav på medborgarskap för att få ta del av socialförsäkringarna som får företagen att anställa?
Varför får vi inte veta hur många arbetstillfällen deras medlemmar har som inte kan tillsättas då det saknas kompetent arbetskraft? Varför inriktar inte Svenskt Näringsliv sig på frågan om kompetensförsörjning? Vilka utbildningar som måste komma igång redan i dag?
Blir det lättare för Svenskt Näringslivs medlemmar att hitta kompetent personal när deras egen organisation väljer att räkna in influensasjuka och föräldralediga i sitt påhittade utanförskap och dess påstådda kostnader? Nej hela deras kampanj har en tydligt politisk högervinkel och ger såväl moderater som sverigedemokrater mer vatten på sina kvarnar än det ger företag anslutna till Svenskt Näringsliv möjlighet att lösa sina problem att hitta kvalificerad arbetskraft.
Erik Fransson