Krönika
Det finns stunder jag tvivlar på allt och tänker att vem tjänar på tystnaden. Naturen löper amok utanför husknutarna och riktar sina krafter mot oss. Det enda jag kan tänka är att vattenmagasinen fylls. Men är det svaret? Är det budskapet?
Allhelgonahelgen har vandrat en krokig väg. Den helg vi minns våra bortgångna. Söker oss till kyrkogårdar och tänder ljus och njuter av skenet i natten.
I stället har Halloween ursprungligen från Irland och hysteriska benrangel tagit över och med dem smink, kläder, mat och pumpa. Hångrinade kranium gör de döden mera avskräckande? Döden som de flesta räds, som vi skjuter undan blir för en dag fest och godistiggeri. Själv växte jag upp med skelett och benstommar som multnade i backen. Gravar jag inte vågade trampa på för jag visste inte var huvudet låg nedstoppat och trampa i släktens ansikten blev omöjligt.
Vad firar man när människor omvandlats till aska? Kroppar vandrat in i brännugnen och kommit ut som en förbränningsrest. Skärselden blev påtaglig i barndomen och skräcken för döden. De olika kyrkorna inpräntade mycken rädsla i oss barn med predikan om synd och skam. Himmel och helvete. En prägling som inte bara stannat inom oss utan också utom och aldrig försvunnit. Vilken skräck förblir i dagens barn, i ungar som sminkar sig och spelar spökartade skelett?
Svenska kyrkan annonserar en visning av krematoriet i helgen. Dags att kolla in skärselden, det ständiga hotet i uppväxten. Jag var för tidigt ute i Allhelgonakapellet. Sköt på eget bevåg upp en dörr som stod på glänt. Såg den bana kistan glider in på i ett gap. Undrar varför man inte kan få besked om när kremering av någon närståendes sker. Vilken dag, vilken timme. När jag frågade efter tiden, jag ville sitta på kyrkogården medan den gode maken försvann upp mot skyn, fick jag svaret att det inte var tillåtet. Att få vara intill något som är bortom tycks omöjligt. Han var ju både där och vid det laget något annat.
Döden är mer än ”före dig till det eviga livet.” som biskopen skriver till mig, käre gotlänning, i sitt brev som samma dag landade i min brevlåda. Han är en biskop som vill ”verka för ett bättre samhälle” och då är vi tillbaka där jag började denna text. Vem tjänar tystnaden? Vad kan återges i sin helhet, vad kan lyftas fram i ljuset?
Nu gäller kärnkraft, men framtida lagring ofullständig. Nu gäller Nato, men USA:s tillgång till våra marker tydliggörs inte. Nu gäller krig överallt, men kampen för fred är svunnen. Vem lyfter fram hur religioner har förstört och fortsätter att förstöra? Eller att USA aldrig stött befrielserörelser i Sydamerika.
Svensk demokrati är på nedgång, men många väljer en svag moderatregering och SD. Fortsätter som köpkraft men utarmar jorden.
När ingen vill tala klarspråk skingras aldrig skuggorna.