Krönika
Åsikterna går isär om vad valrörelsen borde handla om. Jag är dock den första att hålla med Eva Bofride på Gotlänningen om att jämställdheten har varit alldeles för lite på tapeten under den här valrörelsen. Detta trots att skillnaden mellan regeringsalternativens jämställdhetspolitik borde stå relativt klar.
Jag knackar en hel del dörr i dessa tider och ringer också många väljarsamtal och i de samtalen kommer jämställdheten oftare upp, än i debatten i olika nyhetsmedier. De aspekter av jämställdheten som oftast kommer upp bland yngre väljare är frågor som tangerar familjepolitiken. Väljare som undrar varför det är så politiskt trögrörligt att reformera föräldraförsäkringen när vi vet hur det slår mot kvinnors arbetsliv och pension. En högst relevant fråga, där vi dock vet att partier (som mitt eget och till exempel C) som strävar mot en jämnare fördelning av föräldradagar, möter hårdnackat motstånd i Sveriges Riksdag, där det fortfarande, år 2022, inte går att säkra en majoritet för en jämställd föräldraförsäkring.
Både kvinnor och män lyfter arbetsvillkoren inom sjukvård och äldreomsorg och en förkrossande majoritet är övertygad om att vi inte hade varit organiserade som vi är, om inte sektorerna varit så kvinnodominerade. Visst ligger det mycket i det, och det tarvar ork och mod från politiskt håll för att ändra på det.
Jag företräder ett parti som har välfärdens villkor som ett av våra prioriterade områden, oavsett det är valår eller ej. För att välfärden är vårt samhälles juvel, men också för att det är en anständighetsfråga att kvinnor och män ska ha schyssta arbetsvillkor.
Från somliga partier låter det som att det räcker att bli lite gladare på jobbet och att ha en uppsjö av olika arbetsgivare att välja på, för att välfärdens arbetsplatser ska bli mer attraktiva för dagens och framtidens kvinnor och män.
Jag är dock övertygad om att det krävs mer än så. Priset för ett ojämställt arbetsliv har vi redan börjat få räkningen på, i termer av arbetsskador, sjukskrivningar, behov av förtida pensionering med medföljande fattigdom som äldre.
Ett jämställt samhälle växer dessvärre inte fram organiskt, liksom av en lycklig slump. Det kräver medvetna prioriteringar från politiskt håll, på arbetslivet i stort, på föräldraförsäkringen, på fler anställda i välfärden och på högre pensioner för de sämst ställda.
En valseger för det högerkonservativa blocket skulle få förödande konsekvenser för svensk jämställdhet, både det redan uppnådda, och det som krävs fram över. Det är häpnadsväckande att det inte uppmärksammas i större utsträckning.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot