Krönika
Att Centerpartiet på Gotland är sura över valförlusten är förståelig. De gjorde ett bra val 2018 mest beroende på vidlyftiga löften men även en besvikelse över Socialdemokraterna som jag nog är del av eftersom vi tvingades räta upp ekonomin.
I 2022 års val blev tillbakagången mer till en normal nivå för Centern. Desto mer sura är Centerpartiet över att Moderaterna valde att byta sida och samregera med Socialdemokraterna.
Eva Bofride på Gotlänningens ledarsida är helt besatt av moderaternas svek. Jag är egentligen inte förvånad över Moderaterna sidbyte för det har under lång tid funnits ett missnöje med samarbetet med Centern, som betraktar sig som navet i havet och alla andra skall bara förhålla sig till dem.
Under mina år som kommunalråd möttes jag ofta av besvikelse från moderater mellan skål och vägg. Jag tror att besvikelsen hos Centern också handlar om rädsla för framtiden. Om Socialdemokraterna och Moderaterna samarbete utvecklas positivt så riskerar Centern att tappa inflytande. Det i det perspektivet som vi skall se Centerns och Eva Bofrides ständiga utspel främst mot Moderaterna.
Här i Stockholm stad finns en liknande situation. Socialdemokraterna gick starkt fram och fick många nya väljare från besvikna borgerliga väljare som valde att ge sin röst till Socialdemokraterna i kommunal- och regionvalen. Det blir en utmaning i kommande val att bibehålla dessa röster.
Det blåser upp till debatt än en gång om var man får bo om man jobbar på Gotland. Jag har inga bekymmer med att kommunala chefer bor och jobbar i olika kommuner. Det är mycket vanligt förekommande runt om i landet och varför skall Gotlands kommun ha andra regler. Oftast handlar det om var man betalar skatt och det är ett dåligt argument. Skall gotlänningar som jobbar på fastlandet beskattas i den kommun man jobbar i så skulle det vara bingo för skatten är fyra kronor lägre här i Stockholm.
I dagens värld så jobbar många ett antal år för att sedan dra vidare till annat jobb, kanske också i en annan kommun. Att rycka upp en hel familj från invand miljö när det inte handlar om ett livstidsjobb känns inhumant.
Det är dags för ett ännu större lasarett efter 30 år. Behoven ökar och möjligheterna för vad man kan göra inom sjukvården. Minns när jag jobbade på intensivvårdsavdelningen i slutet av 1970-talet, då hade planerna för ett nytt lasarett pågått i 5 år och vi såg skisser inne på chefsläkarens rum. För mig vore det naturligt och mest ekonomiskt fördelaktigt att fortsätta bygga ut på nuvarande plats.