Krönika
Hur sjutton ska man undvika att gå in i en politisk depression efter detta sorgesamma valresultat ? Redan under den urspårade valrörelsen fick man otaliga tips på flyktvägar undan den mängd av partiledardebatter som sköljde över en. Skogspromenader, TV-serier, bokläsning och annan förströelse ansågs mera nödvändiga än någonsin för att hålla humöret uppe.
Nu får man ägna sig åt att leta efter något som kan ge hopp inför nästa val. Att tänka på vad nästa mandatperiod kommer att innebära känns bara tungt.
Kamp och organisering är utan tvekan vad som kommer att krävas av oss framöver.
Många har in i det sista klamrat sig fast vid att rösterna inte varit färdigräknade, men denna strimma av hopp är nu borta.
Återstår att förlika sig med tanken på att svenska folket anser att det är en främlingsfientlig och konservativ höger vi behöver när kriserna står på rad.
Nu fick ni se hur det går när man håller avstånd till SD, då växer de säger en del. Nu fick ni se hur det går när man lierar sig med SD, då växer de säger andra.
Och det stämmer i bägge fallen. På den eviga frågan om hur man ska förhålla sig till SD finns inget svar.
C, den starkaste rösten mot SD, förlorade stort. Medan MP, som var lika starka i sitt avståndstagande vann stort. S, som höll i sitt motstånd mot SD, vann medan V som tillhörde motståndarna förlorade.
M och KD, de största påhejararna av SD , förlorade stort. L, som lovade att SD kan lita på dem, vann.
KD är glad över att det blir maktskifte, vilket inte beror på KD utan på SD. M är glada över att SD säkrade regeringsmakten åt dem. De som förlorade mest i detta val, M och KD, utropar sig själva till vinnare vilket onekligen är en intressant tolkning av begreppet vinnare och förlorare.
C och V har å andra sidan ägnat hela valrörelsen åt att göra klart för väljarna att en S-ledd regering inte är möjlig. Ingen av dem skulle acceptera den andre. Den som trodde att det gick att rösta fram en stabil regering på vänstersidan fick tidigt ge upp den tanken.
Det blev ingen stabil regering på högerkanten heller så Kristersson kommer att få nytta av sitt mantra ”vi har en historisk svag regering”, men nu gäller det hans egen regering och inte Magdalena Anderssons.
Sannolikt kommer de två förlorarna M och KD att bilda regering medan SD som vann kommer att stå bredvid och blåsa i näverlurarna. Det är förstås ett drömläge att bara ställa krav och slippa ta ansvar för besluten.
Men de stora vinnarna är utan tvekan de privata omsorgsföretagen och skolkoncernerna. Faran är över och pengarna kommer att rulla in precis som vanligt under fyra år till.