Debatt
Kongressen är över med en ny partiledare på plats. Jag tror Magdalena Andersson är precis rätt person att ta över rodret efter kompromissernas mästare Stefan Löfven. Han har klarat av att lotsa S och Sverige genom svåra stormar på ett avundsvärt sätt. Andersson har varit med under den här tiden och har alla möjligheter att ta S till nyare höjder med sitt klarspråk och kunnande.
Kongressen i sig gav inte riktigt den vänstersväng jag och andra hade hoppats. Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning. Något oroande frågetecken finns ändå. Ett av dem är att kravet på arbetslösa med försörjningsstöd ska tvingas att arbeta. Vi som var arbetslösa på den fasansfulla Fas3-tiden känner kalla kårar. Nu vet vi ännu inte vad förslaget innebär i helhet, men det starkaste kravet på detta är att det ska vara meningsfulla arbeten med full lön som är a-kassegrundade. Allt annat är en eftergift åt högerkrafterna och ett lockbete till de före detta S-väljare som gått högerut. Frågan är också om det går att få fram dessa arbeten som behövs.
Det mesta låter annars rätt bra. S ska återta den demokratiska kontrollen över samhällsfunktionerna och förbjuda vinstuttag i skolorna. Det borde vara självklart för alla att om man kan effektivisera både sjukvård och skolor utan att tumma på standarden ska vinsten gå in i verksamheten igen som en guldkant. Tyvärr ser det ofta inte ut så.
I skrivande stund är det inte klart om Magdalena Andersson godkänns i Riksdagen som statsminister och om det krävs nya kompromisser för att klara det. Om inte annat kommer frågan upp i nästa val. Hur mycket kan man kompromissa innan partiets själ försvinner? Vi har sett hur S har minskat för nästan varje val de senaste decennierna. Från ett stabilt 40-procentsparti till ett runt 25 procent. Under den tiden har kompromisserna avlöst varandra medan vänstersossarna har knorrat. Det underliga är att det är högersossar som har gått till partier högerut efterhand S har kompromissat med borgerliga partier. Så den taktiken har fungerat på kort sikt (behålla makten) men på lång sikt varit förödande (tappat väljare).
S skulle må bra av att kraftigt markera att man står på de svagas sida och det väljer man inte bort. Tyvärr tror jag att stora kompromisser kommer att fortsätta, då oron över en blåbrun regering är för stor. Den oron är befogad av tidigare borgerliga regeringars politik. Så S har ett svårt val framför sig, kompromissa sönder sig eller stå fast och läka som parti.