Krönika
Som man bäddar får man ligga. Ett faktum som moderaterna borde ha begrundat innan de bäddade rent åt SD. Kristersson anser av någon outgrundlig anledning att SD har ”mognat” och har därför erbjudit dem en plats på sin sida i politiken. Fast inte helt och hållet, SD bör stå kvar i farstun alternativt i skamvrån ett tag till, för regeringsdugliga är de inte.
Vad det är för mognadsprocess som återstår innan SD är rumsrena och kan bli en fullvärdig del av Kristerssons lag vet man inte riktigt.
Men det kanske trots allt känns lite obehagligt att ge sig i lag med ett parti som, enligt sin egen vitbok, har ett rasistiskt och nazistiskt förflutet. Och ännu lever och frodas rasismen i de sociala medier SD använder för att solka ner debatten.
Detta hyllande av SD slår förstås tillbaka på M, i samma ögonblick man legitimerade SD så behövde inga M-väljare tveka. Det är inte längre skämmigt att rösta på SD nu när Kristersson har kvalitetssäkrat dem.
KD under Busch har inte ens försökt hålla emot SD.
L gjorde länge tappra försök, men nu försäkrar Johan Pehrsson överraskande inte minst för de egna, att SD kan lita på L. SD litar dock inte på L.
Man förstår ju att Johan Pehrssons uttalande skapar frossbrytningar i hans parti där många fortfarande skyr SD som pesten.
För hade denna lojalitetsförklaring gentemot SD varit sann så hade väl L utan vidare kunnat åka på kärnkraftsturné i samma buss som SD, men när bussen var pyntad och klar fick de kalla fötter och det utbröt inbördeskrig i L. Några tappra liberalerna finns det trots allt kvar.
Kristersson skulle liera sig med SD först ”när himlen föll ned”. Och himlen föll ned när Annie Lööf fick nog av fjäskandet för SD och istället gläntade på dörren till S, menar han.
Så det är alltså Annie Lööfs fel att Kristersson tvingats kasta sig i armarna på SD.
Det är också Annie Lööfs fel att hon i åratal har jagats av en armé av högertroll som önskat livet ut henne.
Det är hon som haft ett högt tonläge och då får man skylla sig själv anser Jimmie Åkesson vars sympatisörer inte precis är kända för sin nedtonad retorik.
Man måste kunna prata med alla, hävdar de partier som står bakom Kristersson.
Det kanske man kan men frågan är ju vad man pratar om och vad samtalen leder fram till.
Det som kommit ut av de samtal som förts hittills är illavarslande.
Det är inte utan att man får ont i magen och känner sig obehaglig till mods när man tänker på allt annat som kan komma ut av det högerkonservativa pratandet om de får chansen att bilda regering.
Det är dags för de redan starka högervindarna att mojna inte att växa ytterligare i styrka.